tystnad, om än bara för en minut,
vi kunde höra Wisconsins skogar svaja på andra sidan fältet
och när kvällen kom den måndagen dansade lågorna mohobelo i den öppna spisen
vi höll oss gömda från vargfolket fortfarande,
fast i en limbo mellan skämt och allvar,
och när du följt mig hela vägen till blodeken
ristade jag in ditt namn i dess bark
och grät för mig själv och för det faktum
att bladen snart skulle börja falla igen

vi kunde höra Wisconsins skogar brinna när vi åkte därifrån
genom Cudahy, Oak Creek, Caledonia,
Racine, Somers,
jag ville dränka mig vid den röda fyren i Kenosha,
men du tillät inte det
"ingenting är som alla andra säger, det är det första
man måste inse"
så hade du sagt
och på tisdagen knastrade haglet mot vindrutan igen
vi följde Lake Michigan, vi var
äntligen på väg hem;
från Chicago tog vi Route 65 ner till
Indianapolis, sedan öst,
jag kunde fortfarande känna doften av
dig på mina fingrar när vi nådde Columbus, Ohio
du hade en moster i Shaker Heights, i ett
rött tegelhus på West Byron Street med blå dörr
och blåa fönserkarmar,
men det låg för långt utanför vår planerade rutt
dessutom var utforskningslusten var död nu, vi ville bara
till Washington och hem