"Du farfar", säger sondottern

och låter smått förlägen.

"Det sägs att tiden går och går

men du, vart tar den vägen?"

"När jag har vart på dagis

och går hem så är jag hemma.

Men tiden tycks gå ingenstans,

det kan väl inte stämma?"

Hon ser på mig så frågande,

men finner jag blott har

ett  litet tveksamt leende

att ge henne till svar. 

Ja, vart tar tiden vägen

och när är den överskriden?

Det svaret lär nog dröja

tills vi själva går ur tiden.