Kan sakna de drömmar, Världar kunde välta.

Äventyren som förkastade tid.

Fruktans fyrljus över svartblåa hav,

för hjältemod i ungdomlig strid.

Tog ödet och la det i din hand,

band fast våra tårar blid,

lovade att aldrig blicka båkåt,

och lyssna på förgången tid.

Fann alltid eviga vägar att vandra, 

även när längtan regnade ned.

Under månljusets stilla vagga,

slog vi sedan fast vår ed.

Vi är ljuset i kylslagen eka,

en famn att slutligen somna vid,

rus som ska få smeka,

ett pulsslags saknad av tid.

Kan sakna de drömmar som förintar det gråa,

gnistan som bränner till vila.

Det förgångna fryser fast till stilleben,

och visar bara det gracila.

Vi glömmer inte att vi är,

bortom hjältemod och tid,

bara två händer i varandra

som alltid funnit sin frid.