Samtidigt som jag tar in många ljud - som nu en förbibsummande humlas hummanden - undrar jag vad jag numer inte hör. Sånt kan man ju inte ha reda på.
Vårtbitares stridulerande vet jag att jag hör även om ja noterat att det numera ligger vid min övre varseblivningsgräns och jag får stå nära för att hjärnan skall kunna ge resonans.
0ch gräshoppsgnid, det hör jag och kungsfågelssång, den höga visan.

Men vad finns här annars runt omkring mig just nu, som spelar för min nästan omärkligt begynnande ålderssvaghet?
Hur stor är min förlorade akustiska värld?
Och hur tunn och begränsad skall den bli till sist!

tänker jag samtidigt som jag från skyn både hör bofinkslock och trafikflygplans stratosfäriska buller och från slånbuskagen järnsparvslåt.

Likväl: vad döljer sig ohört bortom den inbyggda tinnitusen?

Hur väl skall jag leva med minnen av sång och hur länge skall känslan leva om trädens sus i mig en gång?
När den tiden glider in.

Förmodligen vänjer man sig.
Annat val har man ju inte.

Även om en principiell protest däremot vore något att tänka på!