Ibland kan uppmärksamheten från en annan människa upplevas som att bära ett klockarmband som stramar och biter in i skinnet för att armbandet lämnar för litet utrymme för armens blodgenomströmningen.

I början är allting rätt fint, frid och fröjd råder i kärleksförhållandet. Men så litet i taget stryps tillgången på frihet. Som om syret börjat minskas så att man sakta kvävs.

Vilket kan bero på att den som stryper tillförseln för den andra har dåligt självförtroende och bär på en övertygelse att det går att kontrollera en annan människas kärlek och närvaro.

Problemet med att försöka kontrollera andra människors tillvaro är att tillvaron för dessa blir alltmer förpestad och är början till slutet på förhållandet dem emellan.

Om man däremot försöker visa hänsyn, respekt och söker hålla förhållandet på en nivå där man känner att båda får vara sig själva, med egna bibehållna såväl vänner som intressen. Samt även uppmuntra sådant, då har förhållandet en god chans att hålla.