Det skulle kunna vara en pittoresk scen egentligen. Jag, hustrun, står på kvällen och stryker i det hem där jag bor med min hårt arbetande man och min kära dotter. Men det är svårt, det där med pittoreska scener, när man inte har en vacker solnedgång utanför fönstret, utan bor mitt i Sohos slum. Det är svårt när det man stryker inte är t.ex. ens älskade makes söndagsskjorta, utan en av otaliga tiggarkostymer, som ska väcka medlidande hos de mer lyckligt lottade. Det är svårt när ens man är tiggarnas okrönte kung och ens dotter precis har gift sig med Londons största skurk. Men varför skulle onödigt tjafs som pittoreska scener vara något att eftersträva?

Jag heter Cecilia Peachum och är en kvinna i mina bästa år, skulle man väl kunna säga. Lite dumt uttryck egentligen, åren som helhet brukar nog inte vara något att skryta med. Det är stunderna man får ta vara på istället.
Mina föräldrar, som båda är döda nu, ägde en liten krog. Inte en av Londons finare kanske, men vi klarade oss på den. Så fort jag blev tillräckligt gammal fick jag börja hjälpa till. Inte på samma sätt som krogflickorna såklart, men jag fick ändå mycket kontakt med gästerna som gick ut och in, och en ganska bra uppfattning om dem. Om män över huvud taget, för det var nästan bara män som kom till oss. Och vad kan jag säga, inte har män förändrat sig sen den tiden.
Vissa av de som kom hade höga befattningar, vissa var arbetslösa, många var familjefäder och många kom från mer tvivelaktiga sammanhang. Vissa hade fina kläder, andra luktade illa, men de fick alla samma glans i ögonen när de tittade på krogflickorna, de flinade alla på samma sätt när de halade upp pengar att betala med. Och det finns väl inte så mycket att göra åt saken, det är väl så naturen har inrättat det helt enkelt. Männen ska ju styra över världen och allt sånt där, men vi kvinnor är ju inte helt ute ur leken för den sakens skull. Som tur är har vi fått intelligens nog att förstå männen, och kunna styra ganska mycket vi också. Det gäller bara att kunna knepen.
Under min tid på krogen lärde jag känna många män ganska nära. Flera av dem dög väl till att gå ut och äta eller dansa med, några gick väl att prata med, men så fort de ställde Frågan tackade jag nej. Jag kunde helt enkelt inte se en framtid med någon av dem.
Men en av männen som kom till vår krog var lite annorlunda än de andra. Han satte sig ofta och pratade med mig en stund, vi brukade hugga käft och skratta lite åt karlarna som just då förhandlade om flickorna, även om han själv ofta gick till dem. Så småningom började vi prata om allvarligare saker också, Jonathan och jag. Han var intelligent och såg igenom all skit som samhället och människor i allmänhet håller på med, men framför allt hade han drömmar. Han ville tjäna pengar, och han visste precis hur han skulle göra det. Det var väl inte kärlek direkt, det kan jag väl inte säga, men på något sätt sken månen över Soho så mycket klarare den tiden...
Jaja, äktenskap blev det, och man vänjer väl sig vid allt. Många år har gått, och även om det varit en berg-och-dalbana ibland har firman hållit oss tillsammans. Och vi trivs ganska bra ihop, jag och Jonathan.
Ett tag efter att vi gifte oss kom vår dotter Polly till världen. Kanske att vi skämde bort henne lite för mycket, men dels ville jag ge henne allt jag inte fått under min uppväxt, dels skulle en söt flicka med tiden kunna dra fler betydelsefulla personer till vår firma. Man måste ju tänka på den praktiska delen också. Och söt blev hon verkligen också.
Jag har aldrig trott på det där snacket om ”nya tider” och ”dagens ungdom”, men visst är det skillnad från när vi var unga? Inte sprang vi ute sådär, kväll in och kväll ut. Inte var vi så galna i den senaste musiken och kläderna, och framför allt: inte blev vi sådär hals över huvud förälskade? Visst, kärlek kunde väl vara trevligt, men man måste ju tänka på sin framtid också.
När Polly först kom hem med den där karlen blev jag kanske lite förblindad jag också. Visst hade han charm och humor och ett självsäkert sätt, lite av en drömman vid första anblicken. Men för Polly var det inte första anblicken. Jag litade på min flicka och trodde jag hade uppfostrat henne till att märka skillnaden mellan en gentleman och en värsta sortens skurk, åtminstone till att bry sig om den skillnaden! Men inte! Vad hon än fick veta om Mackie Kniven hade hon fortfarande det där drömmande uttrycket i ögonen och det där fåniga leendet. Inte en tanke hade hon på hur mycket tid, pengar och omsorg hennes stackars föräldrar lagt ner på henne!
Men det är bara att bita ihop. Har vi inte uppfostrat henne tillräckligt är det bara att fortsätta uppfostra. Sådana där fåniga idéer som kärlek är det bara att ta ur dem så snart som möjligt. Mackie Kniven är visserligen inte vilken småskurk som helst, men om han är så dum att han nedlåter sig till sånt som kärlek ska Jonathan och jag nog snart få honom på fall!
Så, kostymen är färdigstruken. Nu ska jag bara ta ett glas gin och sen unna mig en god natts sömn. Ja, inte för att jag brukar dricka så ofta, förstås, men det hjälper faktiskt väldigt bra när man är uppriven inombords, när Polly inte kommer hem förrän sent på kvällarna, när firman går mindre bra, när det är dåligt väder... Ja, inte för att jag brukar dricka så ofta, som sagt. Men när världen är galen hjälper det. Undrar hur mycket jag har kvar i barskåpet...