JA MEN! sa hon,
någonstans vill man väl ändå kunna sitta
med Wayfarers på en takterass någonstans,
sippa dyrt vin och tro man är nåt

någonstans vill man väl ändå känna att
livet, på ett eller annat sätt, är värt att
gå igenom
men om livet är ett lopp man ska
fullfölja har jag fan fått
mjölksyra redan
jag har blivit snärjd, tänjd, förhandlad
och köpslagen om, jag har gjort kompromisser
jag inte egentligen ville göra och jag har
fångat eld utan att någonsin
kunna hålla den kvar
och just nu,
nu när barnen och strömmen och himlen slocknar och
ljusen tänds och dammen vibrerar,
nu står jag här igen,
lika snopen och smörsåld som för ett år sedan

och sen;
inga nukleära reaktioner
när jag ringer henne
inte ens en axelryckning eller en suck
mina händer är och förblir mina egna att
värma, kanske är det helt enkelt
bäst för alla parter inblandade