Just när man för året lagt undan sina griller, vaknar de hos grannen, hans prilliga griller.

Sen står det inte på innan man grannen ser, på känt manér, flitigt stå och pilla, med grillen den lilla.

Dagligen, stundligen, när som helst; grillning har gjort honom verkligt frälst.

När jobbet är slut, han lägger på en rem, han vet inte hur fort, han kan komma hem, innan han äntligen får tända en skimrande strilla, och slutligt sin liderliga grilltörst få stilla.

I andanom han önskar, ett helt grillgalleri, med bilder på moderna och flotta grillar i, och tillika en mängd olika grillgaller i. I en supermegaloman inbillning, är han själv den störste, och främste kungen av all slags grillning.

Och bredvid står hans väna frilla, och ser ut som om hon hellre något annat skulle villa.

För visst är grillning något som killar, en särskild nerv, och då särskilt hos killar. Går man förbi ett gäng som grillar, hör man alltid hur de närmast lyriskt dillar, om vad den ene och den andre i grillväg gillar. Den ene den andre lätt förvillar, med hur man lättast hållfasta köttbullar trillar, grillar till sill och makrillar, och om hur man med en enkel dillansättning, sätter piff på den simplaste grillanrättning.

Var får de den någonstans ifrån, denna drillning i extremsporten grillning? Faller den ner på dem, helt rätt och slätt, likt fåglars spillning?

Med det kan det vara som det är; envar sitt eget grillsnille är, besatt i sin egen grilldillesfär, och med tanken om, att när det handlar om att grilla, man absolut inget får försnilla.

För hände det, att man maten brände illa, skulle man ju såväl middan, som sitt renommé förspilla!