Vem är jag?
Speglat mej i dig så länge jag kan minnas.
Ändå flydde jag rätt tidigt. Hemifrån. För jag såg.
Det jag inte vela se.
Blev så sjuk. Så nära så att jag såg tunneln som mormor
brukar säga. Mina minnen blev klara. Det jag grävt ner kom upp.
Min hand i din. På den tiden då du var en mamma. Varm och tröstande.
Alltid med din hand i min. Vad kul vi hade det. Du gav mej minnen. Klippdockor. Sandslott. Hylands hörna. Gott varje lördag.
Sen fanns du inte där. Jag ville ha din hand i min. Jag ville att du skulle hjälpa mej över till andra sidan.
Den mor jag kände som liten. Som jag älskade hejdlöst. Hon är för länge sen borta. Jag har sörjt henne länge nu. Våra hejdlösa skratt, riktiga fnitter...prova kläder, Smink här och där. Mest där. Vansinnet är jag rädd för.
Vill absolut inte spegla mej i det.
Min mor dog för länge sedan.
Ulla-britt som fortfarande går där på gatorna hemma.
Hon är så långt ifrån min mor som något kan vara.
Hon vill inte ha något med oss barn att göra.
Hur mycket jag än ropat efter henne..när jag nu
behövde hjälp.
Om jag så vill. Så vet jag att far kan ta den rollen. Ta min hand
i sin.
Men nu är jag frisk. Och det är dit jag vill.
Men innerstinne gråter lilla karin fortfarande. Hon längtar efter en mor som inte finns. Åh, gud hjälp mej...hur många småttingar gör det. Därute..?
Jag knäpper mina händer. Gud som haver.. Hjälp dom stackars barn som vill. Bara vill ha en hand i sin. Krama hårt och känna värmen. Att dom finns.