På utfällbar plaststol i hennes kök; vi dricker kaffe, fönstret bakom mig, hon mittemot mig, lägenheten är ny och stor och rörig och flyttkartonger flyttkartonger flyttkartonger, på något vis hade jag myst med tanken av ett enkelt och simpelt och okomplicerat och kanske i grund och botten till och med naivt förhållande, som man hade när man var tonåring och allt är nytt, man gick in i saken med orörda sinnen och nyfikenhet att utforska snarare än med bagage och tillbakadragenhet och defensivt bortfösande handflator, vill så gärna ha det där simpla simpla fuck buddy-förhållandet där man har sex och lyssnar på musik och skrattar och har trevligt och lagar mat tillsammans, men sen också drar hem och glömmer allt och lever ett liv vid sidan av, men en paralyserande rädsla om att hon ska hitta någon ny och bättre breder ut sig i mig, och att det då inte ska vara henne det är fel på som hon en gång sa utan faktiskt mig, att det inte var så att hon inte var redo för förhållande utan att det helt enkelt var jag som inte var en bra potentiell partner, vet samtidigt inte varför jag är så jävla osäker; jag ser bra ut och klär mig snyggt nedtonat bohemiskt inte alls fläkigt och sjunger, spelar gitarr, skriver, diktar, är kreativ och enkel och har humor och lockigt hår och kanske förvisso inga pengar men åtminstone, numera i alla fall, ett deltidsjobb nere på ABF där jag får lära ut gitarr och Office-paketet och grunderna i webbdesign och det borde ju faktiskt vara helt okej anledningar till att vilja vara tillsammans med någon. Så kanske är det bara jag som är nojig då. Hjälper henne montera fibbla skruva ihop ett bångstyrigt jävla skoställ från Ikea, spelar lite musik för henne sen, hon ber mig hjälpa henne skruva på benen på sängen och ställa den rätt och jag vet inte om jag ska ta det som en direkt invit men tänker samtidigt att det får väl helt enkelt komma som det kommer och mycket riktigt; vi hamnar i sängen tillslut, jag glider ner till henne under täcket och in i en varm och skön och i allra högsta grad välbehövlig sked, känner doften av hennes hår, slätheten i huden på hennes överarmar, det tysta vackra sköra ljudet av hennes andetag, hon säger att mitt hjärta slår hårt och vi ligger sådär i åtminstone fem minuter; hon sluter ögonen vilar ut sig andas tyngre nu slumrar kanske till och med till, jag ligger med huvudet där bakom henne och låter doften av hennes hår fylla upp mina näsborrar och tittar ut genom fönstret framför henne, ut på himlen och molnen och fåglar och ett flygplan och hör trafiken där nere på gatan och tänker att sensommaren kom tilllslut, övergångstiden, den vackra förruttningen, förfallet, skådespelet, sommaren imploderar nu, går sönder och läcker färger i röd brun grön ockra lavendel havsblå ljusblå cerise och laxrosa och apelsin- och karmosinfärgade löv ligger sporadiskt fastklibbade mot den våta asfalten, snart vet vi att vi har vintermörket i hälarna, i nacken, i ansiktet, men fortfarande alltså bara med foten i dörren, att Netto-skylten kommer kasta sitt ensamma ljus över ett förteget snötäcke i ett knäpptyst försiktigt men urkallt och bitande vintermörker, men fan inte än, inte så länge jag ligger här och kan andas, inte så länge jag är den hon vilar ut med efter jobbet, inte så länge jag fortfarande har en chans att få ha sex med henne en gång till, inte så länge färgerna därute nu är så nyanserade fagra explosiva in your face jordiga klarsynta siande jordgubbsfärgade förlåtande lugnande som de nu är, och jag känner mig helt okej med hösten, helt okej med förändringen och övergången och förruttnelsen, så länge jag har den här lägenheten att fly undan till när det haglar och klagas och trycks ner och förintas, när förväntningarna spricker och besvikelsen är total, när räkningarna betals men ändå hopas, när jag bara står och trampar på samma ställe som jag nu oundvikligen kommer att göra - som jag gjort de senaste tre åren. Känner mig tillslut kåt och uttråkad och nyfiken ungefär på samma sätt som jag gjorde när jag var fjorton och färsk och alldeles för grön och jag letar efter vibbar lite hela tiden där jag ligger, sniffar nästan i luften, sluter armen omkring henne och ser hennes ögonlock öppna sig, hon kisar mot mig, ögon så mycket blåare än annars, brukar vara färglösa, och hon ler och säger att den här vilan behövde hon verkligen och tackar för att jag lät henne och det är ju helt fine by me och jag glider ner i höjd med hennes nacke och kysser den, först sakta, sen intensivare i takt med att hennes små små små stön växer sig större större större, hon vänder sig tillslut kysser mig på munnen kysser hånglar smeker hennes kropp trycks mot min, jag får upp hennes behå och låter den glida av sakta och ner på golvet och hennes bröst i min hand och hennes mörka bröstvårta styvnar mellan mina fingrar, brunbrända händer sen som letar sig in under min chambrayskjorta och stryker sig över håret på mitt bröst, mitt knä mellan hennes ben, hon trycker sig mot det, hud mot jeans mot jeans mot hud, gnider sig fram och tillbaka mot mitt lår.
På busshållsplatsen sen, halv 8, det är redan mörkt, vi sitter bredvid varandra och väntar på bussen tillsammans även om hon ska hem till föräldrar äta sista måltiden innan hon flyttar på riktigt jag tänder cigarett som vi delar på Fersens väg badar i glödande skimmer folk joggar folk cyklar folk promenerar med hundar och ingen ser egentligen ledsen eller sorgsen ut, alla ser ut att mysa, Linnéas huvud landar på min axel och ligger kvar där, jag omsluter henne med min arm, trär cigaretten till hennes mun och låter henne ta ett bloss, såhär som vi haft det idag är chill säger jag, såhär kan jag leva, hon håller med, men får mig att lova att säga ifrån om det blir jobbigt för mig på något sätt och jag känner hur riktigt jävla obekväm jag är i att bli daltad med sådär, att bli behandlad som ett stycke skört skört porslin som kan falla i bitar av minsta vindpust, eller som ett barn, man måste inte behandla mig så, man får vara ärlig, känns som att hon kanske inte alltid är det av just den anledningen, men samtidigt; varför skulle hon ljuga om någonting överhuvudtaget? hoppas bara jag duger i längden. hon tror att jag väntar väntar väntar väntar på att hon ska come around och inse att hon gjort fel och vilja ha tillbaka mig och visst - jag erkänner - till en början gjorde jag det, men nu har jag ändå lärt mig eller åtminstone vant mig vid att leva utan henne så nu kan jag faktiskt också ta och göra det om det så skulle behövas, skillnaden är bara att jag verkligen inte vill det. jag vill ha henne, för mig själv och för ingen annan och som min flickvän kanske, om jag hade fått välja hade det åtminstone varit så, om det varit upp till mig, men nu är det inte så och man kan inte bestämma vad någon annan ska känna och de kan heller inte framtvinga det, vi tycker om varandra djupt och vi njuter av varandras sällskap och vi har sköna diskussioner och pratstunder och vi råkar också vara attraherade av varandra och ha suveränt sex tillsammans - vi är bara inte ett par, inte exklusiva någonstans, och det är väl okej det också. bara jag får träffa henne oftare nu när allt utlovas bli enklare i och med flytten, bara jag får på ett eller annat sätt värma mig mot hennes fina fina rygg nu när det blir kallt och jävligt och ruggigt, nu när hösten kommer regna mig i ansiktet och trycka ner mig så långt i marken att jag känner asfalten på tungan, bara jag får umgås med henne, hålla i henne, kyssa henne ibland, och bara jag får trivas där jag är.
Bussen kommer, hon ger mig en kyss innan jag går på vilket på väldigt många olika sätt krockar med allt hon säger att hon inte vill, jag går på, hon skyndar över gatan och tittar tillbaks på mig, vinkar lite, jag vinkar, trycker kortet och slår mig ner, under resans gång är jag precis som alltid annars när jag träffat henne i någon slags dvala fortfarande men är väl samtidigt egentligen varken deppig eller superglad och det känns bekvämt att kunna vara monoton och lugn, är väl mer glad än ledsen i alla fall, förhoppningsfull förväntansfull sugen på förändring förbättring förbättra mig själv förbättra andra genom att vara bättre bli roligare intressantare fräschare gladare ha mer på tallriken och mer i luften och mer att tänka på än bara Linnéa och pengar, eller snarare brist på pengar. Kommer hem och äter äppelstekt fläsk med potatisbullar vilket ändå är helt okej och jag slevar i mig skiten och känner samtidigt inte för att vara ensam, ringer Katrin, ber henne komma ut och träffa mig för en cigg och hon är på och pepp och vi ses utanför bageriet nere vid högstadiet jag en gång gick på, parkerar oss tillslut i ett litet slags öppet skjul kan man säga, med stolar och bord och gammal syltburk man kan fimpa i, tillhörandes lägenheten strax intill, snackar om allt möjligt sen, mest om sex och relationer dock, eller hur man är som person, vi känner ju inte riktigt varandra, men trots att vi är öppna och skrattar och pratar typ samma språk har jag svårt att njuta av hennes sällskap, jag känner mig varken osäker eller ignorerad eller illa mött, jag känner mig bara tom och likgiltig, skiljs åt efter en och en halv-två timmar, kramas, hon luktar gott, men so what.