Miranda vandrade i den fantastiskt vackra skotska landsbygden utanför Aberdeen. Hon kände sig hemma här trots hon aldrig hade varit i Skottland. Hon hade alltid längtat till Skottland – de gamla slotten, männen i kilt och säckpiporna hade alltid verkat så mysigt och passade liksom hennes stil. Till slut hade hon också fått sin önskan att få åka som utbytesstudent uppfylld. Faktum var att hennes föräldrar tyckte att det var bra att hon och Hugo kom ifrån varandra ett tag. Men Hugo gillade inte alls hennes beslut, han ville att de skulle flytta ihop och planera för framtiden. Men hon var tvungen att ta chansen, annars skulle hon ångra sig hela livet. Hon hade sagt till Hugo att det bara gällde ett år, sedan skulle allt bli som vanligt igen. Men nu undrade Miranda om det verkligen stämde. En märklig känsla av att hon aldrig skulle lämna detta landskap smög sig på. Miranda skakade av sig tankarna och återvände till huset hon hyrde med några andra studenter. När hon kom hem fann hon Patricia och Leah i köket. De såg klart nyfrälsta ut. Patricia viftade med ett vackert pappersark. Det var en inbjudan till en halloweenfest. – En riktig maskeradbal på slottet! Fattar du? tjöt Leah. Knappast, ryktet om de sanslösa festerna som hölls på slottet hade nått Miranda nästan genast då hon anlänt till Skottland. Men att de skulle bli bjudna? Miranda slet inbjudan ur Patricias hand. Jo, även hennes namn fanns med. Ingen av tjejerna kände de som bodde på slottet. Enligt ryktena var det en märklig familj som nästan aldrig visade sig förutom när de hade fester. – Marlon, det måste vara genom honom! kom Leah på. Marlon och Leah hade en flirt på gång och Marlon brukade alltid bli bjuden till festligheterna på slottet. Tjejerna fick bråttom att diskutera val av kläder. En maskerad på slottet innebar att de var tvungna att hyra dräkter. Det gick knappast att klippa hål i ett gammalt lakan och leka spöke.

Miranda stod framför spegeln. Hon kände nästan inte igen sig själv. Hon var klädd i en blodröd, hellång klänning och hade ett glittrande halsband med matchande örhängen på sig. Håret var uppsatt i en tidlös frisyr och ansiktet var vitpudrat medan läpparna var klarröda. Hon såg både vacker och obehaglig ut. Det var som om hon tillhörde ett annat århundrade. Det är jag men ändå inte hann hon tänka innan mobilen ringde. Det var Hugo. Jäklar, hon hade glömt bort att ringa honom. – Jag trodde att du skulle ringa, klagade han. – Jo, äh, jag glömde.. började Miranda. – Ska ni på festen snart? – Ja. – Glöm inte bort mig bara.
Miranda suckade för hon kände sig plötsligt otroligt trött på honom. Hugo hade bara blivit tristare med tiden; trygg och pålitlig men tyvärr också sjukt tråkig. Miranda brydde sig inte om att svara utan avslutade samtalet med att hon skulle ringa dagen efter. Så fort hon lagt på luren glömde hon honom. Allt hon tänkte på var att få komma iväg till festen så fort som möjligt. Hon tog trappan ner till hallen där Patricia och Leah väntade. De såg något chockade ut när de fick syn på Miranda. – Wow! Du ser verkligen annorlunda ut, sa Leah. – Verkligen spooky, intygade Patricia. – Tack, log Patricia nöjt. Tjejerna tog på sig sina ytterkappor och gick ut till den väntande taxin.

Taxin stannade framför slottsporten. Leah stack ut inbjudan genom den nedvevade bilrutan. En butter vakt synade brevet och nickade sedan åt taxibilen att fortsätta. Sakta reste sig slottet framför deras ögon. Det var mäktigt med torn och stora, mörka fönster. – Hu, här lär det spöka, rös Patricia. – Efter tolvslaget kommer de fram, väste Leah i hopp om att skrämma de andra. Patricia slog till henne på armen. – Vadå? Det är ju Halloween, lite kan man väl få skrämmas. Eller hur Miranda? Eftersom Miranda satt i framsätet kunde hennes kompisar inte se hennes ansiktsutryck. Lika bra var det. När Miranda fick syn på slottet blev hon iskall. Det var något obehagligt välbekant över stället trots att hon aldrig hade sett det tidigare. Men samtidigt som hon kände kalla kårar längtade hon efter att få komma in. Vad är det med mig, tänkte hon. – Ni har väl hört att Julian ska vara skitsnygg? frågade Leah ivrigt. – Vem är det? undrade Miranda. – Deras son! Han lär bara vara ett par år äldre än oss, kvittrade Leah på. – Skum typ, precis som resten av familjen. Sedan de flyttade in här för några år sedan går det en massa rykten. Varför syns de aldrig på stan? De beter sig hur märkligt som helst, babblade Patricia på medan de klev ur taxin och betalade. – Det viktigaste är att vi är inbjudna, viskade Leah. Tjejerna gick uppför den ståtliga tappan och fram till ytterligare en vakt som ville se inbjudan. Snacka om hemliga klubben, tänkte Miranda när han släppte in dem. Det såg ut som inredningen var hämtad från något dammigt museum. Överallt stod tända silverkandelaber och en stämningsfull musik ljöd i bakgrunden.

Så fort tjejerna hängt av sig kapporna och hämtat välkomstdrinkar började de mingla. Marlon presenterade dem för ansikten de inte kände igen. Många skulle inte gå att känna igen ändå eftersom de var utklädda. En viss kärlek för masker fanns, konstaterade Miranda. Först tyckte hon att det kändes mest skumt, men snart fann hon även en njutning av att tala med killar som hon inte visste något om. Det fanns något erotiskt i det hemliga och snart kände sig Miranda hemma i den ovana miljön. Plötsligt fick hon en stark längtan efter att kyssa någon, hårt och intensivt. Känslan växte sig snart starkare, det var som en magisk kraft. – Värdfamiljen önskar er välkomna till bords, sa en kypare. Dörrarna till en fantastisk matsal hade öppnats. Utanför matsalen stod tre vackert klädda personer. Förmodligen var det värdfamiljen. Snart fastnade Mirandas ögon på en av dem. En kille, några år äldre än hon själv, med ögon som.. Miranda tappade andan. Det var som om han såg rätt in i henne. Inte bara det, hon kunde höra hans röst i sitt huvud. Hon kunde inte längre kontrollera sin kropp, han ägde den. Utan att kunna påverka det så gled hon över golvet och fram till honom. Han räckte henne sin hand och log. – Då sätter vi oss till bords, sa han. De andra gästerna följde dem in i matsalen. Hur gick detta till? Miranda satt vid det uppdukade långbordet bredvid en vilt främmande man. Men ändå så bekant. Hennes hand darrade när hon fattade vinglaset och svepte den vinröda drycken. Hon sökte med blicken för att hitta sina vänner och fick snart syn på både Patricia och Leah. Patricia såg minst sagt frågande på Miranda. Miranda ryckte på axlarna. Nej, hon visste verkligen inte varför hon gått fram till honom. Julian sa inte mycket. Däremot var hans blick oroväckande intensiv. När hon mötte hans ögon var hon beredd att slita av sig kläderna och lägga sig framför honom. Skärp dig skällde hon på sig själv. Vad håller du på med? – Har du hört om förbannelsen som ska vila över slottet? frågade han. Miranda skakade på huvudet. – Det sägs att det bodde ett ungt par här på 1300-talet. De var djupt förälskade. En dag kom en främmande kvinna till slottet och lockade mannen i säng. – Trots att han var kär i sin fru? frågade Miranda. Julian nickade. Det var något med berättelsen. Den kändes bekant. – När frun fick veta tog hon sitt liv. –Hon var gravid, viskade Miranda. Julian nickade. Hur visste Miranda det? En ren chansning. Nej, så var det inte. Naturligtvis hade hon hört berättelsen förut. Det var därför den var så bekant. – När mannen fick veta det så hämnades han på kvinnan som hade lockat honom i säng. Men den kvinnan var ond. Hon lät en förbannelse vila över honom och hans föräldrar. De skulle aldrig få vila, fortsatte Julian. – Och nu spökar familjen här? undrade Miranda skeptiskt. –Nja, inte spökar direkt, log Julian. Jag vill kyssa honom, tänkte Miranda. Jag måste göra det. Utan att tänka sig för böjde hon sig fram och mötte hans mun. Kyssen blev så intensiv att de började nafsa på varandras läppar. Julian backade skrämt och höll upp sin hand. Miranda skämdes. Hur betedde hon sig egentligen? Hon såg sig skuldmedvetet omkring, men det var som om gästerna inte brydde sig. Förutom Patricia som gjorde stora ögon och skakade intensivt på huvudet där hon satt.

När middagen var klar började dansen. Julians föräldrar hade till och med hyrt in en orkester. Som om det var det mest självklara dansade Miranda med Julian hela kvällen. Det var som om de alltid hade dansat tillsammans, hon följde hans steg perfekt utan att tänka på det. Miranda tänkte inte alls. Hon var trollbunden av honom och hade en längtan efter något mer. När klockan slog tolv, drog sig värdfamiljen tillbaka. Miranda blev ensam kvar på dansgolvet. Snart kom Patricia fram. – Jösses vad ni verkar kära, utbrast hon. Sedan såg hon konstigt på Miranda, nästan som om hon var rädd. – hallå, du verkar lite borta. Jag känner nästan inte igen dig. – Jag måste hitta honom, utbrast Miranda. – Du har ju en kille.. började Patricia. Men då hade Mirandra redan dragit iväg. Hon skyndade uppför en stor marmortrappa och hamnade på nästa våningsplan.

Miranda befann sig i början av en lång korridor. Från festen hördes ingenting. Miranda fick en absurd känsla av att hon befann sig i ett helt annat århundrade. Hon kände sig iakttagen och vände sig om. Men där var det tomt. Jag borde gå ner igen, tänkte hon. Men längtan efter Julian var för stor. Försiktigt gled hon fram längs korridoren. Hon stannade utanför en stängd dörr. En ilning for genom hennes kropp. Varför kändes allt så bekant? Från rummet hördes ett ljud, som en klagan. Rösten fick hennes blod att frysa, den skar genom ben och märg. Miranda borde rusa därifrån, men kroppen lydde inte. I stället såg hon hur hennes ena hand fattade om dörrhandtaget och öppnade.

Rummet var stort och endast dunkelt upplyst av den tända brasan. Mitt i rummet stod en stor himmelsäng med fördragna draperier. Ljudet blev starkare. Miranda hörde att det kom från sängen. Det var Julian, han behövde henne. Miranda gick fram till sängen och drog undan draperiet. Hon kunde inte tro sina ögon. I sängen låg hon själv. Det var inte samma frisyr eller kläder, men det var Miranda och hon var död. De livlösa ögonen stirrade rätt in i hennes egna. Miranda skrek högt. Lutad över den döda kroppen låg Julian och grät. Han vände sig om och såg skrämt på henne och sedan åter på den döda kroppen. – Du skulle inte se det här. Gå! ropade han. Men Miranda kunde inte röra sig. – Du pratade om oss, viskade hon. – Gå tillbaka. Glöm det här, bad han. – Jag vill ha dig. Julian såg både skrämt och upphetsat på Miranda. I samma stund var det som om hon lämnade sin kropp och tog plats i kroppen som låg under honom i sängen. – Jag har återvänt, ta mig! Julian såg ner på Miranda. – Du kommer aldrig att vila, sa han. – Jag vill vara hos dig. – Här är mörkt och kyligt. Din kropp kommer vara blodlös. Miranda blottade sin strupe och drog ner hans ansikte. Snart kände hon hur hans läppar sökte sig över hennes hals och fann ådran.

När hon vaknade nästa dag kändes det som om hon hade värsta baksmällan. Hon orkade inte ens ta sig ur sängen. Hur hade hon kommit hem igår? Det var som om allt svartnat efter det att… Miranda flög upp från sängen och fram till spegeln som satt på väggen. Hon var likblek. Försiktigt synade hon sin hals och då såg hon det. Det var ingen dröm. Dörren for upp och Leah kom in. Miranda satte ena handen för bettet. – Vet du vem som är på väg hit? undrade hon glatt. Miranda skakade skrämt på huvudet. – Din kille. Ja, alltså Hugo. Han ringde från flygplatsen och är på väg i taxi. Han ville väl överraska, babblade Leah på. Miranda kände sig svimfärdig och var tvungen att sätta sig på sängkaten. – Bara du får lite i dig så blir det bra, log Leah och avslöjade en uppsättning rakbladsvassa hörntänder. Alltså var Leah också… Miranda log tillbaka. – Och Patricia, är hon också en av oss? frågade hon. Leah skakade på huvudet. – Inte än. Deras leenden blev bredare. Och snart var Hugo här. miranda bestämde sig för att sätta på sig något riktigt sexigt. Hade hon väl fått honom i säng skulle han aldrig hinna reagera. Miranda kände på de vassa tänderna med tungspetsen, hon var utsvulten. Om hon bara fick något att äta skulle hon snart få vara tillsammans med Julian igen…