Inte kan man veta, om det var dimman eller Jupiterskenet i klarnatten eller kyrkorummets mystik, som gjorde mest för en morfar, om det var ovissheten i dunklet eller det skenbart klara i en rymd eller det helt oförutsägbara från en orgelläktare, som skänkte honom tårar.
Men invirvlat i vartannat och efteråt inte längre tidsmässigt riktigt utredbart förenade sig signalerna från det som är bortom med det som är, med det som kan bli, och tårar vätte kind medan leende skratt liksom lyfte honom.

Först stod morfar i sin båt i kväll fullständigt dimförmjölkad. Helt utan sikt och där nere i ruffens ly ljöd som i dröm dotterns telefonförmedlade röst "det blir en lillebror i vår, i april, pappa".
Dagen innan hade han, pappan - morfarn, hört om Storasyster, att hon i kvällen med ficklampa gått ut på balkongen, där hon idogt sedan stått blinkande upp mot Jupiters bloss - och att hon vid återinträde i lägenhetens värld helt enkelt noterade att "hon svarade. Iris svarade".

För att nu inte tala om att morfar och samma Storasyster någon dag därefter tillsammans i kyrkan tände ljus vid altaret och att de just i steget ner därifrån sekunden efteråt möttes av det mäktigaste och mest plötsliga orgelbrus. Ett jubelackord.

Intekanmanveta.
.