Jag förstår inte varför 'alla' pratar om himlen, vad som skall hända när vi kommer dit.
Vi kommer inte dit.
Det här är himlen.
Vi är redan 'där'.
Vi levde ett annat liv förut och så dog vi och kom hit genom att födas 'på nytt' så ingen skulle kunna förstå att det var till himlen vi kom.
Men en väninna till mig har listat ut det.
Jag brukar besöka henne en gång i veckan och spela Fia med knuff, lägga pussel, ta en promenad eller bara sitta och softa.
Hon har eget rum på slutna avdelningen för finare chefer.
Ett sådant där vilohem som firman betalar.
Hon har inte talat om vilken firma det handlar om men det är ju också ganska så ointressant.
Hon har i alla fall haft tid på sig att fundera över det här med firman, förlåt himlen menar jag förstås.
Ha!
Firman, var fick jag det ifrån?
Så utomordentligt fånigt.
Det har talats om att det skall finnas gröna ängder och sköna jungfrur, biljardbord, fält att spela baseball på och allt möjligt trams, i just himlen.
Nå, men det finns i himlen.
Det vill säga här.
Folk som dör, trots att de är i himlen?
Det kallas återvinning.
De föds tillbaka till en variant på sitt förra liv.
För att se om de misslyckas bättre trettiosjundefemte gången.
Vad själva misslyckandet skall bestå i vill eller kan hon inte berätta om och det är ju ändå ganska så ointresant.
Det är faktiskt så att allt hon inte har svar på, det är ändå ganska ointressant.
Hemmet hon bor på är beläget på en ö någonstans utanför norrland.
Där finns fina omgivningar och husen ligger mitt i en jättestor park.
Det behövs inga staket eller murar för enda sättet att ta sig dit är med båt eller helikopter.
Några bilar finns det inte här, eller där om man föredrar det synsättet.
Vilket som och i övrigt ganska så ointressant.
I ett tidigare liv, om ni förstår vad jag menar, var min väninna Olga (hon heter egentligen något annat men hon kom hit på en onsdag och fick då ett ord som börjar på just O) var en gång i tiden en ganska så hög chef på firman, som hon inte kan minnas namnet på.
Jag har av mera misstag råkat som händelsevis, sådär i förbigående råkat fråga och då har hon sett ut precis som ett frågetecken.
En del människor är duktiga på att ge olika tecken ett ansikte.
Jag har en annan väninna som har givit utropstecknet ett ansikte och det är vi båda två tämligen glada över.
Hon är en mycket bestämd person som vet vad hon vill och det hon vill, ja så brukar det också bli.
Om hon först ville något annat, så som det inte blev så brukar hon skaka av sig det rätt snart och så att säga komma underfund med att så som det blev, det var så som hon i själva verket ville.
Det känns väldigt bra för då är allting som det skall.
Jag tycker det är väldigt bra när saker inte, inte är som de skall.
När inte allting är precis som det skall, då blir det litet jobbigt en stund.
Men sedan när man väl insett att det faktiskt ändå är som det skall, bara att man först inte insåg det.
Då känns det bara bra igen.
Olga, som hon visserligen inte heter alls, promenerar mycket i parken och även utanför 'området', vilket går alldeles utmärkt.
Först i början, då hon var 'nyinflyttad' gick det inte bra alls.
Men så fort hon vant sig en smula och bestämt sig för att det gick bra i alla fall.
Då gick det sedan precis hur bra som helst vilket är väldigt skönt.
För när allt är som det skall, då är det precis så man vill ha det.
Så hon har varit i stort sett överallt på ön och i stort sett i varenda byggnad.
Om än kanske inte i precis varje rum, skrymsle och vrå.
Men det är ju å andra sidan ganska så ointressant.
I början tyckte hon inte om det, men när hon bara bestämt sig för att det ändå var ganska så ointressant så var allting som det skulle och det får jag då lov att säga är ganska så skönt.
Saker och ting är som det skall och det är himla bra.
Olga är en underbar människa bara man en smula lär känna henne.
Hon är lång och litet mullig av sig, men inte det minsta mallig.
Det du kanske kallar mallig är egentligen istället stolt och utåtriktad.
Man kan så lätt missbruka ord och misstolka människor.
Men det är inte särskilt bra att göra det och ändå ganska så ointressant.
Bara man kan tänka sig att sluta med det så är allt bra igen.
Jag brukar besöka Olga olika dagar olika veckor så att det skall bli som en smula omväxling.
Att Olga känner det som att jag alltid besöker henne en onsdag, det är ju också ganska ointressant.
Hon tycker det är så bra att jag dyker upp just på onsdagarna för då kan jag sova över till på torsdag, vilket i sig är ytterligare en bra dag.
Precis varför det är så är ju ändå ganska ointressant.
Ibland har jag fått känslan av att när Olga tänker, känner eller säger någonting, ja då brukar det också bli så.
Förr eller senare händer det något och då är det för att Olga har tänkt, känt eller sagt att det skall bli så.
Jag tycker själv det är ganska så intressant men för Olga själv är det ganska ointressant.
Där skiljer vi oss åt en smula, Olga och jag.
Ja, jag bor ju inte heller där och har ett som eget liv någon helt annanstans än på det där vilohemmet och mitt liv är för mig ganska så intressant men för Olga är det just jämt ganska så ointressant.
Att vi befinner oss i himlen redan nu och inte något senare, det hade Olga inte riktigt koll på innan hon kom till ön.
Men efter bara några år kom hon på att hon nog vetat det redan innan, hon måste ha haft det som på tungan, som en magkänsla.
Bara litet svår att rätt identifiera.
Men väl ute på ön och redan efter bara en tre år sådär, på några månader när.
Då kom hon på att det där hade hon nog egentligen alltid vetat att det var så.
En dag, en onsdag, när jag kom på besök och sov över till på torsdagen, då talade hon om för mig att vi befann oss i himlen.
Hon hade talat med värdinnan på hemmet och fått sig en snilleblixt kan man säga när hon hört värdinnan säga något om himlen.
Det kan ha varit något i stil med att varför tänka på sådant som fanns utanför ön när vi här på ön redan är som i himlen.
Allt finns här och vad som finns utanför ön är ju ändå ganska så ointressant.