Du sitter i lokaltåget, tunnelbanan i en eller annan huvudstad, och det kommer in en man klädd som konduktör och ropar 'Ljusdal nästa, Ljusdal nääästa, var det.'
Något senare kommer samma konduktör in i tunnelbanevagnen och ropar 'Nyyypåååstiiignaaa?' går sin väg genom vagnen och ropar sitt 'Nyyypåååstiiignaaa?'
Samma dag men på ett större varuhus eller i en galleria kommer samma konduktör gåendes och ropar något medan han skakar en stor klocka. Vad han ropar? Jo, det förstås. 'Ljusdal nästa, Ljusdal nääästa, var det.' Och på tillbakavägen ut ropar han igen detta 'Nyyypåååstiiigna?' Och bara några minuter senare 'Nyyypåååstiiignaaa?'
Nu har du som upplever detta i din vardag fattat att det är repetition av en humorserie i teve. Du kan bara inte upptäcka några tevekameror och du som nyss undrade om den där människan möjligen kunde vara en försöksutskriven från kungliga slottet eller så. Du skakar på huvudet, som vore du en våt hund som sökte bli kvitt det vatten den fick på sig i regnet. Men det regnar varken inne eller utomhus den här dagen och du har förstås blivit tokig 'på riktigt' den här gången. Du beger dig sålunda till läkarmottagningen för att kunna få ett recept till en läkare på psyket. Medan du sitter där i väntrummet på din tur, det är under jouren du har kommit in och väntrummet är följaktligen smockfullt av människor som snorar, hostar, väser och pratar i mobilen. Hälften av dem som pratar i mobilen har den inte ens påslagen. Men de vill inte avvika från mängden och pratar därför i den och får då utlopp för en del känslor de hållit inne sedan den senaste istiden eller så.
Plötsligt uppenbarar sig en figur klädd som konduktör och ropar 'Ljusdal nästa, nyyypåååstiiignaaa.' Varpå du kastar dig ner på golvet, bland folks medtagna hundar, vilka blivit medtagna av att deras mattar och hussar inte orkar bry sig om de små liven längre att de ligger alldeles som sovande på golvet. Du kryper ihop i fosterställning och börjar yla som en varg. När du vaknar igen ligger du fastspänd i en säng och det är morgon. Det var bara en dröm tänker du, tills du märker att du inte kan ta dig loss samt att väggarna är så vita att det inte går att se var hörnen är någonstans.