Med bärnsten i blicken och cigarett i mungipan och äntligen - för guds jävla skull - lite pengar på kontot promenerar jag hem från den kvarterslokal som nyss rymt en av mina tafatta gitarrlektioner. För tjugofyra timmar sedan fick jag min första vita lön på väldigt, väldigt länge. På tok för länge kan man väl till och med säga. Jag gissar på nio eller tio månader. Så det är med nyfunna ballar jag vandrar, ständigt ackompanjerade av denna väldigt speciella känsla man får i magen när man erhållit några tusenlappar efter ett långt och hårt och kallt år av skrapande och fifflande. Jag traskar över den stora, leriga gräsplätten som sträcker sig förbi kyrkogården, korsar sen vägen och går med lätta beslutsamma småkåta steg hem till Linnéa där jag för första gången introduceras för hennes mamma - en klassisk smygrökande fyrtioåring med indiantavla i hallen och Bonde Söker Fru på teven. Vi går in på Linnéas rum (jag och Linnéa alltså, inte mamman), slår på en film vi inte har några som helst planer på att se och börjar snart nog att smeka och kyssa och stryka och klämma på varandra. Hennes hand navigerar sin väg ner till mina jeans, knäpper upp gylfen, drar fram kuken och ger mig ett magnifikt handjobb (det är en förlorad konst, verkligen) - och efter några minuters passivitet svarar jag genom att dra ner hennes byxor och låta ett finger glida in i henne. Hon är våt som jag vet inte vad. Fortsätter sedan upp längs hennes underliv, min kuk fortfarande krampaktigt invirad i hennes hand, börjar sedan föra mitt pekfinger över hennes klitta; fram och tillbaka, vänster och höger, tills jag hör hennes förtryckta stön intesifieras strax under min örsnibb. Hon kommer. Jag kommer. Hör sen hennes mamma hosta till ute i tevesoffan, vilket bidrar till en vag obekvämhetskänsla från min sida. Vi ligger där sen, bredvid varandra, långt ifrån nakna men ändå på något sätt avskalade, ändå med en bruten barriär, hennes tröja och behå desperat uppkavlade i stundens hetta, ligger nu och trycker ovanför brösten, och BRÖSTEN sen; bruna bröstvårtor och vårtgårdar; jag kysser dem och ser upp på det där unga fina ansiktet med de där svagt asymmetriska näsvingarna och de där fina vita tänderna och de där låga ögonlocken och det där bångstyriga mellanblonda håret. Hade jag inte själv känt kaffet på min andedräkt hade jag förmodligen kysst henne, låtit min tunga hålla tal mot hennes tunga, men jag hade ju förstås inte menat ett enda ord av det. För när jag ser på henne känner jag absolut ingenting, mer än en känsla av vad fan gör jag här egentligen? Det är inget personligt mot henne. Det bara är så. Och det finns inget hon kan göra för att ändra på den saken. Kommer hem. Inser att jag glömt mobilen där. Får springa tillbaks och hämta den. Tar sedan en cigg på hustrappen. Går in och äter korvmackor. Dricker en kopp kaffe. Bokar flyg till Barcelona. Tänker att livet visst då är i rörelse, man kanske bara inte alltid lägger märke till det.