Så slutligen; Paulina försvinner ifrån mig. Men inte med den katastrofala explosion jag gått och laddat inför, inte alls faktiskt, istället pyser hon iväg som luften ur en ballong. Det vill säga inte alls särskilt våldsamt om man jämför med smällen jag förväntat mig - men fan ändå jobbigt om man får den där ljumna, salivfyllda ballongluften i ansiktet ändå. Halv fyra på morgonen står jag på hustrappen och röker cigaretter och stirrar ut i ingenting och förbannar hennes jävla självständighetsmani och de där sporadiskt återkommande, tvångsmässiga distansåtgärderna men kanske mest det faktum att jag aldrig riktigt hade en chans. Fick aldrig komma henne in på skinnet. I praktiken, visst, men fan inte i teorin. In i fitta, hell yeah, men inte hjärta. Inte själ. Inte samvete. Inte ens i kalender. Jag bara står där och blänger tomt och funderar på vem fan jag nu kommer vara, hur livet nu kommer te sig när hennes telefonnummer är raderat och hon inte längre är min verklighet. Och var det här verkligen den absolut sista gången vi talades vid, eller var det bara en av de där klassiska och allt för familjära hastiga besluten man antingen bryter för snabbt eller för evigt ångrar? Och om beslutet bryts - vem kommer att vika sig? Kommer hon? För Paulina; jag tänker inte ringa dig. Jag tänker verkligen inte ringa dig. För nu när du är borta är det vackra borta men även det beska, det vassa, det som sticks och river i mig, nu kan jag lägga mitt fokus där det uppskattas och tycks om och förtjänas, nu kan jag hitta någon som inte får mig att känna mig sådär... sådär borta på något sätt, sådär liten, nu kan jag istället lägga mig bredvid någon som faktiskt vill att jag ska ligga där och som jag kan slappna av med. Som inte bryr sig om all den skit jag säger. Som jag inte känner något större behov av att imponera på eller hävda mig jämte.

Jag går in i köket när cigaretterna är slut; dricker kaffe vid köksbordet med en blick som förblir ihålig. Med andetag som aldrig verkar ta slut. Med rödsprängda ögon som envist håller sig kvar i golvet, i mattan, i springorna mellan brädorna. Någon har spillt filmjölk där, precis under spishällen. Jag petar bland resterna i askan nu när elden slocknat någorlunda. Bedömer mina tillgångar. Vad har jag nu kvar? Jag har en sjuttonåring. Hon är hyfsat smart men inte alls på samma intellektuella plan som mig. Fattar inte vissa svåra ord. Det stör mig. Hon har finare kropp än dig, Paulina, men vi funkar inte lika bra i sängen. Det stör mig också. Hon går i gymnasiet, jobbar på McDonalds och har problem som "jag får inte komma ut för mina föräldrar". Men hon är öppen för fler varianter av penetrering än vad du är och hennes underliv smakar aningen godare än vad ditt gör.

Men så är jag ju tjugotvå och hon sjutton och uppenbarligen ifrån en helt annan planet och jag kan inte se mig själv beblanda mig med fler utomjordingar. Kalla det vad fan du vill, men min kuk har börjat diskriminera. Nej, inte min kuk, mitt SINNE. För visst kan jag knulla henne, jag kan bara inte se oss två i ett givande förhållande med varandra. Inte från min sida åtminstone. Vi pratar inte samma intergalaktiska språk, hon och jag. Du och jag gjorde, Paulina. Eller det gjorde vi kanske inte när jag tänker efter, men du var åtminstone mänsklig. Vuxen. Hade vuxenproblem. En vuxen kropp. En vuxen sexualitet och säkerhet. Och du kysste bättre än henne.

Men jag tänker inte ringa dig. Jag tänker verkligen inte ringa dig.