Även jag älskar att göra bort mig, eller bara låtsas att jag inte fattar.
Det där sista är inte alls svårt och ofta nog behöver jag inte ens låtsas.
Det är extra tacksamt att skoja med folk som är väldigt allvarliga av sig.
De fattar inte att man driver med dem, de blir ännu mer allvarliga, om så är möjligt och så blir de ibland röda som tomater i ansiktet att de ser ut att kunna spricka.

Ibland går jag in i en affär som säljer datorer eller musik.
Jag får närkontakt med ett biträde som tror att jag kommit dit för att handla något.
Sedan börjar jag ställa frågor och efter bara en liten stund hämtar biträdet ett annat biträde.
Ibland är det andra biträdet chefen för butiken.

Tillsammans försöker de tillfredställa den visserligen besvärliga, men ändå fortfarande möjliga kunden.
Ja, redan efter en cirka halvtimmes samtal ser det ut precis som att jag skall gå.
Jag tackar för mig och går mot dörren, ungefär som kommisarie Columbo, men så stannar jag framför ytterdörren, verkar tveka, går fram och studerar några varor och så till slut går jag tillbaka och då står de ofta kvar och pratar med varandra på personalspråket.

Jag väntar snällt tills de verkar vara redo för en paus och så börjar jag ställa frågor igen.
Till slut får jag reda på att jag kan gå in på internet och titta mig omkring.
Jag ber dem om adressen, den berättar de.
Jag ber dem skriva ner den på en lapp.
Jag tar emot lappen och tittar på den.
Sedan ber jag dem skriva vad det som står där på lappen handlar om, vad jag skall leta efter och varför, att det handlar om internet osv.
Sedan tackar jag för mig, går och kommer aldrig mer igen.