Människan är förstås av naturen egoistisk.

Det är bara vi som försöker civilisera oss och vara humana, det vill säga ingå i klubben för ansvarstagande individer som bryr oss om andra.

Människan är en paradox på det viset, en skenbart motsägelsefull individ.

Hon på en och samma gång behöver såväl vara egoist och samtidigt behöver hon umgås med andra för att inte bli galen.

Ja, det är en såväl både intressant sak och även en fråga för diskussion.

Hur löser man den konflikten av att både vilja gå sin egen väg och samtidigt tvingas samarbeta med andra, interagera som det heter numera, som vore en del av oss på scenen och resten av oss i publiken.

Kanske skiftar vi plats då och då för att vi har behov av omväxling.

Ömsom står man i som blickstbelysning och skall agera, uppträda.

Bara för att i nästa ögonblick sjunka tillbaka in i mörkret och låta andra ta plats i strålkastarljuset.