...att ge efter för att göra något åt det sting av avund, av förakt och liknande känslor vilka framkallar känslan av att vilja 'hämnas' på föremålet för ens känslor.

Men även om jag tillåter mig att ha dem, känslorna, så har jag samtidigt en väl inlärd tradition av att rida genom sådana känslor. Att bearbeta dem tills de ebbat ut och sedan strunta i att hämnas.

Som med de flesta av 'principer' fungerar det bara oftast. Ibland är behovet av att få avhända sig känslorna så starkt att det krävs något mera för att få utlopp och det är förstås dessa gånger jag tappar huvudet och förgår mig.

Då känns det i efteråt skönt att kunna skylla dessa misslyckanden på att till varje regel där skall finnas undantag och att dessa undantag visserligen är få och därtill så sällan förekommande att de förtjänar just detta epitet.

Jaget är ju ändå bara människa och det vore ju märkligt om man då inte också gav sig själv tillåtelse att 'falla'. Särskilt som den förlåtelse man ger sig själv i efterhand skall kunna vara tillräckligt stor för att skänka en icke föraktlig njutning.