Jag var vid den tiden en vandrare;
en vandrare som trodde på sagor;
som trodde att HC Andersen
visste vad han talade om
när han enkelt fördömde röda skor.

Skogarna i källarrummen var av gran,
sommarloven var vandrande pinnar
och jag var ett öga av glas.

Den drömda tiden, den som väntade i hallen
när jag steg upp om morgnarna,
visade sig vara förfalskad
liksom bevisen vid min mordrättegång.

Jag ansåg mig inte ens vara riktigt död.