Du är dens budbärare
som får mig att känna mig som hemma
i knarrande kökssoffor i de grävda djupen.

Ett sammanhang mellan apati och afasi.

Dina skor står som begravningsgäster
i den dystra hallen
med de flagnande krokarna i taket.

Visst är det så, att gamla tider
fastnar lättast i det omedvetnas geografi.

Där har jag planterat bopålar åt oss;
åt oss arma som ingenstans har att lägga våra hattar
annat än på affärernas hyllor
för att utöka gaget från Djävulen.

Se, vi dansar utan musik;
ljudlösa kyssar och elektromagnetism i svärmar;
flugor som darrar och dansar även de.

Jag har aldrig varit på bio
utan att bli angripen av huvudkaraktären;
hur kommer det sig, att jag syns i den mörka salongen?
Mitt ljus är ju redan länge släckt.