Jag som har gått och trampat av och an
vid det osynligas gräns, där du klev över
Jag har stannat upp
Alla fallande höstens löv står med mig i skogen och vinkar
Varje singlande bladsida är ett leende över varje din dag som du har levt
Jag förundras så över själens rum
där tycks minst en varsam ängel hållit om mitt hjärta
för jag märker att jag inte blöder längre
Jag kan andas igen
Jag kan lämna platsen där jag sist såg din välbekanta gång och ryggtavla försvinna
Du bor i min varma tanke
och mina tankar om dig pappa, är oändliga!