Jag är smutsig av saltvatten
inte längre vit
ens i själen

det fina och sköra
jag en gång besatt
är bortskavt
av livets kantiga dagar

Jag går i land
besitter livfulla ögon och charm
är mycket självmedveten
gestikulerar
pratar om viktiga saker
med en främling
blir vidunderligt förälskad på en taverna i en hamn
också det medvetet
ger mig iväg igen
för att förstöra
och bespara kärleken på samma gång

återvänder hem
känner mig obetydlig
vilket jag också är
min granne bemödar sig att bevisa motsatsen
berättar att jag betyder allt för henne

så uppenbarar sig fullmånen
endast för att provocera
påminner mig återigen om att jag inte har någon betydelse
men för första gången känns det befriande