Det är fint att du röker, det finns det skådespelare med kol som gör också, jag har en väninna som har kol och innan hon fick det hade hon inte lust att sluta och när hon sedan fick det tyckte hon det var meningslöst att sluta.
Jag tycker det är bra för då håller ni rökare tobaksindustrin på fötter och då slipper folk att gå arbetslösa.
Nu undrar jag bara varför inte tobaksindustrin kan ta över narkotikatillverkningen för då skulle det nog bli billigare att knarka och så slapp man smussla med sitt beroende.
Jag smusslar själv med mitt beroende av choklad och te.
Trots att det är lagligt.
Jag kan inte hjälpa det, men fick jag inte äta choklad och dricka te i lönndom så skulle spänningen i mitt liv kunna gå som åt fanders.
Därför är det te jag har i pluntan och choklad i små vita paket som jag förvarar tio gram åt gången i en plåtask och smusslar med in på konstgalleriet.
Personalen på Nationalmuséum tycker inte om att man super på trösklarna och smusslar med papper, det är därför jag gör det.
Det känns så hemligt och på något vis fint att göra det.
Dessutom klär jag mig varje gång som en luffare eller uteliggare när jag besöker de gallerier som tar betalt för varje besök där.
Det gör jag för att de som går dit i kostym skall få känna vilken skillnad det är mellan dem och mig.
Jag vill bjuda dem att ha något att berätta för polarna över kaffet och konjakken utöver att säga att de varit på gal... och tittat på de gamla mästarna nu igen.
Man må ju se till att de stackarna får se något obekant då och då för att inte som alldeles ledas ihjäl i sin så mycket möjligt högre stående socialgrupp.
Om inte arbetaren ser till att fylla miljonärernas dagböcker, vad och vem skall i så fall göra detta?
I min dagbok står allting skrivet i kod.
Vad jag åt till frukost, med vem, om radion var på eller ej och om jag tog en fika något senare eller inte.
Om det kom post och i så fall vilken 'färg' det var på kuverten.
Vilken sorts mycket fina erbjudanden som givits från olika uppringare via olika slags callcenter den och den dagen samt andra betydelsefulla saker som hänt härnäst.
Som att jag fick slänga den ena strumpan för att det gått hål vid stortån eller att jag såg Pekka i tunnelbanan på väg någonstans efter arbetet.
Jag vill att om jag skulle tappa almanackan medan jag är ute, det skall förgylla upphittarens dag med att söka tyda mina nedklottrade anteckningar i form av mitt egenpåhittade kodspråk.
Det är visserligen med tecken jag skriver, men inte med ett känt alfabets tecken.
Dessa tecken utgörs av streck i kombination av lodräta och vågräta streck i små i början fyrkantiga kuber som är tomma innan jag fyller dem med streck.
Det är få som känner mitt 'alfabet' och än färre som kan tyda det.
Jag kan säga så mycket som så, att 'e' är ett i mitten satt lodrätt streck med två vertikala korsande och att 's' är det motsatta förhållandet, det vill säga två lodräta och ett vertikalt.
Det är allt jag tänker avslöja om detta teckenspråk, ja utöver att om boken blir lämnad till en chifferexpert denne då kommer att få reda på hur mycket ett paket mjölk kostade ett visst datum under året och om priset var oförändrat sådär en nittiosju dagar senare.
Även att jag fortfarande inte har givit bort min cykel men att fortsatta förhandlingar med en vän åter runnit ut i sanden för att mot löfte tagas upp cirka ett halvår senare.
Jag har förstås tvenne dagböcker.
En jag tar med mig ut och en som jag har hemma på skänken.
Det är bara den jag tar med mig ut som innehåller detta kodspråk och det är bara denna det vore intressant att såväl tappa som upphitta.
När det kommer till upphittande av saker så finns det en mer eller mindre skriven lag om att upphittaren må lämna föremålet till polisen, mot mottagande av kvitto.
Numera är det belagt att är föremålet en plånbok så bör upphittaren se till att först försäkra sig om att själv deponera eventuella värdesaker före inlämnandet av plånboken till polisen.
Teveprogrammet 'Uppdrag granskning' har nämligen avslöjat att det finns råttor som äter upp just värdesaker hos polisen.
Jag har själv tappat en börs till plånbok en gång och fått tillbaka densamma, eller i vilket fall innehållet lagt i en plastpåse hos polisen.
En person hade lämnat in plånboken sedan jag tappat den.
Allt i den var kvar, ja med undantag av pengarna då och själva plånboken.
Det är mig en gåta varför någon tog plånboken men besvärade sig med att lämna in idékort, medlemskort i olika föreningar samt alla gamla kvitton, spelkort och spelkvitton.
Att upphittaren tog pengarna kan jag förstå, man vill ju förse sig med de tio procenten av det upphittade värdet.
Att pengarna uppgick till sådär en tvåtusensjuhundra kronor i sedlar, det betyder ju bara att det som lämnades kvar ansågs uppgå till en så mycket högre summa.
Sådant kan man förstå, ingenting konstigt med det.
Vi vill ju alla få oss vår rätta procent till dusör då vi hittar något av ett ovisst värde.
Det kallas visst för hittelön.
Ett annat sätt att hantera upphittat gods på är förstås att själv försäkra sig om godset och sedan sätta upp eller in en annons på lämpligt ställe för ägaren av föremålet att ta del av detsamba.
Man kan då sins emellan komma överens om tid och plats samt hur stor dusören bör vara.
Jag hade en gång en bekant som satt det där med att hitta andras saker, i system.
Hon hittade mest bilar parkerade på olika ställen.
Sedan körde hon dem till andra platser.
Satte in annonser i tidningarna om att hon hittat ägarnas dyrgripar och kom överens om tid och plats samt dusörens storlek.
Det var en mycket lukrativ verksamhet ehuru hon tillgrep sådana fordon som ägaren inte gärna anmälde som stulna i brådrasket.
Endera dagen eller natten måste hon dock ha gjort en så att säga 'missberäkning'.
För hon upphittades sedan själv av en annan bekant på ett sjukhus och hon betalade inte ut hittelön för att hon blivit hittad av den som förde henne till sjukhuset.
Ja, sedan bytte hon den där verksamheten mot en något mindre utsatt och började stämpla biljetter i lokaltrafiken.
Jag tror att hon kan ha tjänat på att ta ett vanligt svenssonjobb för det där med hittegods kan vara en vansklig sak.
Några år senare jobbade hon på lokaltrafikens hittegodsavdelning och det mest dyrbara där brukar vara några tusen paraplyer och liknande ungefär av samma storlek spännande effekter.
Jag ser att klockan har börjat dra sig en smula mot lunch, vännen.
Det är snart dags för min medicin och att en smula lägga om rodret.
Så vi hörs när vi råkas, om än det blir via en sådan här liten rapport, igen vännen

vänligen
(oläslig namnteckning)