...är det bra om man har något att berätta
och en sorts publik att berätta det där
man kommit att berätta, för.
Det är också bra att ha övat en smula innan.

Det är litet som att vara illusionist.

Dels är det bra att ta saker i tur och ordning,
att inte tappa tråden
(trollstaven, kortleken eller möjligen flickan)
samt förstå vad det är man berättar om.

Det underlättar om man inte av misstag
berättar allt som om man just sett ett bankrån,
polisen kommit för att förh... höra ens vittnesmål.
Allt som inte är av vikt, utan bara bla bla bla om
sina egna känslor.

Som en sådan där jä-la stand up comedian.

En föreläsare skall föreläsa.
Man skall absolut inte försöka vara rolig,
skratta åt sina egna tillkortakommanden,
dra gamla slitna vitsar
eller börja prata om förintelsen.

Det finns ju människor som inbillar sig
att bara för att en människa eller två
är 'färre än flertalet'
den inte behöver omtalas.

Men precis som det lär finnas miljontals öar,
där även finns vatten, växter o djur.
Så varför bara begränsa sig att tala öar?

Det finns redan andra som gör det där.
Du behöver inte försöka vara som de andra.
Du behöver bara vara dig själv.

Alla 'tjatar' om att man skall vara 'sig själv'.

Ja, det handlar främst om att kliva in i rollen som sig själv.
I filmen verkligheten gör du en cameoroll.

Jag är mig själv närmast på morgnarna före frukost,
jag dricker ett glas vatten,
tar mina mediciner,
sköljer munnen

och har vaknat av
att antingen klockan eller telefonen ringer.

Människan som vill prata
skall förstås vara så som man är
när en själv mår som allra bäst.

Omkring tiotiden,
för det är omkring den tiden
jaget verkligen har vaknat.

Om du nu inte är den där typen
som vaknar först en timme efter lunch,
när någon varit och tullat ur flaskan i skåpet,
i lådan, i byrån, bakom en bok i hyllan.

Så där ja,
det där var det där gamla vanliga sidospåret.
Det dyker upp förr eller senare.

Var med publiken, var för publiken.
Var inte mot publiken.
Var inte onödigt skrikig, viska stundom, var tyst.

När någon blygt räcker upp handen
som för att fånga en tänkt lyra
och får ordet
så säger människan kanske 'Jag tänker så här'.

Och så får man då höra
vad den personen har för åsikter.

Då får man själv inte säga
'Ja, jag kan förstå att du tänker så där,
men det är fel'.

Det är möjligen fel ur mitt perspektiv,
men kanske inte ur hans eller hennes.