'Blue öyster cult' är en grupp människor som samlats
för att i bästa folkdansanslag spela och sjunga ihop.
Gruppens medlemmar brukar uppträda i en så kallad
'hårdrock', ett klädesplagg

av läder så tillkommen att
den visar de envar uppträdande som en människa styv
på att framföra musik till den breda massans oerhörda
förtjusning då gruppen ifråga uppträder för publik utom

hus eller inomhus, stundom inomhus utan annan publik
än den studiopersonal som åtgår till att spela in en eller
annan röjarskiva. De har tagit namn efter en familj av
ostron som är blå i skalet

och kring vilken det uppstått
en kult. Att gruppen inte har blott blod i ådrorna torde
framstå som osannolikt som förklaring till deras redan
från början blygsamma entré på scenen. De brukar inleda

med en stillsam serenad ackompanjerad av ett stilla sorl
vilket uppstår då de en smula kivas på scenen i ett uppgjort
och låtsat gräl över låtvalet inledningsvis. Vad batteristen
har gömt i sin Wienkällare

har inte någon nyfiken tidskriftsreporter lyckats utröna.
Kanske instrument inlagda i konjak, kanske guldskivor
indränkta i sober sordin. Som tidningsläsare får man
fortsätta undra medan

reportrarna river sina huvudsvålar. Lika våghalsigt
reporterivriga som Tintin torde de aldrig bli. Det är
en konst att reportrera sig fram i tillvaron. Man får
vara glad att någon valt

att teckna ned åtminstone en ivrig reporters liv och
leverne, kallat historier om en pojkaktig man som
varit 'överallt' och sett 'det mesta'. Skönt är att veta,
denne ständigt unge och

aldrig riktigt gamle supporter av friska tag och sköna
fläktar inte förfallit till superi och tjuvaktiga nappatag,
utan blott har små laster i form av ost, syd, norr och väst.
Dock syns han sällan bära

väst eller ens äta ost. Han föredrar att njuta dessa laster
i lönndom. En och annan gång försöker han sig på att
halsa en hela, 65 cl, men kommer mest bara halvvägs,
eftersom cider kan ha bubblor.



(Texten har legat till sig i utkast sedan 2011 12 01)