När som hösten lagt sina första,
Penseldrag på livets akvarell,
Tyr sig sommarens ensammaste blomma,
åt en annan, under årets sista ljumma sommarkväll.
De ler och konverserar,
Hennes sällsynta skratt förgyll,
Denna sista ljumma sommarkväll,
I hennes läppar lyser livet, den klaraste klorofyll.
De talar om livets gåta,
Vilken tur att just de funnit varann,
Denna sista ljumma sommarkväll,
Den innan all värme försvann.
För den ros hon funnit bar taggar,
Och med ett snabbt och förrädiskt stick,
Såras sommarens ensammaste blomma,
Och årets sista ljumma sommarkväll gick.
Hennes kronblad slöt sig om själen,
Och allt liv hon en kort stund besatt,
Det stals av den enda hon älskat,
Årets sista ljumma sommarnatt.