Det var ett år sedan nu, men det kändes som om det hade gått minst det dubbla. Det hade hänt så mycket. Mobilen pep till. Det var en påminnelse, som om det skulle behövas. Joanna kom ihåg vad som hände utan mobilen. Hon skannade igenom hjärnan och kom fram till att hon bara mindes själva händelsen, inte omständigheterna.
Hon och Tobias. Tobbe. Visst hade de väl varit tillsammans? Jo så var det. Sedan... Sedan hade Anton kommit tillbaka. Anton, en hemsk, odräglig typ med läskigt humör. Status: Förfölja Joanna till hon dör. Förfölja Joanna tills hon kommer tillbaka. Som om.
Joanna ryste till av den plötsliga flashbacken. Att hon fortfarande inte mindes varför allt hände. Scary. En kylig höstvind färgade hennes kinder röda och ett halvt förmultnat löv blåste över hennes sko. Hon stog vid grindarna till kyrkogården. Grusgångarna var fint krattade och gräset mellan gravarna var golfbanekort utan ogräs. Så hysteriskt rätt. Så långt ögat nådde såg Joanna bara gravstenar. Vanliga, eller stora utsmyckade i marmor.
Joanna hade alltid haft en viss kärlek till kyrkogårdens fridfulla aura, tills för ett år sedan. Nu verkade den full av osaliga andar som försökte mota bort henne från deras mark. Oktoberhimlen var grå och kastade inga skuggor.
Hon tog ett steg med slutna ögon, och öppnade dem när hon hade stannat. Inte så farligt. Hon fortsatte grusgången fram och tog andra till vänster. I den raden skulle det vara. Och mycket riktigt, femte graven.
Joanna satte sig framför gravstenen och ignorerade de halvdänkta daggmaskarna som krälat upp under nattens regn och inte hittat tillbaka. Hennes ögon sökte sig till fotografiet som inglasat och nästan nonchalant var lutat mot stenen. Bilden var tagen på en tioårig pojke med mörkbrunt hår och gluggar i munnen. Han såg lycklig ut och lekte med en liten blå bil han hade fått. Men pojken som hade dött var inte tio år. Pojken som dött hade inte gluggar i munnen och lekte inte med små leksaksbilar. Han var sjutton år, fortfarande med mörkbrunt hår och en aning mörkare hy. Pojken var Tobias.
Joanna brast i gråt. Kunde inte Anton bara låtit dem vara? Och skitit i hennes liv? Varför? Hon insåg själv att det lät som en fånig kärleksroman med olyckligt slut.
Hon hade behövt den här tiden, ett år, för att lösgöra sig från sorgen. Det hade tagit tid, men det var det värt. Att bearbeta allt hade varit jobigt, en svår plåga. Och hon visste inte varför det hände. Skit samma. Det var förbi, från och med nu skulle hon leva i nuet.
Med tårarna förtfarande droppande reste hon sig upp och snurrade runt, bara för att stå öga mot öga med den hon hälst inte ville träffa.
“Saknat mig?”
En rungande örfil träffade Antons kind.
Nästa ögonblick satt hon nere på marken och stirrade ut på kyrkorården som, förutom henne själv, var helt tom på folk. Ingen Anton.
“Jag måste hallucinera”, tänkte hon, reste sig och gick. Hon märkte varken att hennes högra hand var lätt röd och sved lite, eller att den nykrattade grusgången bar spår efter två par skor.

Två dagar senare hittades Joanna svårt misshandlad i en gränd i hamnområdet i staden där hon bodde. Hon hittades av en kille som med sina arton år var lite äldre än henne, och bars till en taxi som åkte till sjukhuset. Läkaren frågade honom varför han inte hade ringt en ambulans, och han svarade att han kände flickan. Hon skulle klara sig, sa han. Det gjorde hon också. Efter en vecka vaknade hon upp. Från början verkade hon helt återställd, sedan märkte de en viss skillnad på henne. Hon sade ingenting. Att hon kunde prata visste de, det första hon hade gjort när hon vaknade var att säga en mening, och hon pratade i sömnen, men hon sa inget mer. Hon bara nickade och log. Polisen var där och ville höra om killen som hämtat henne, men hon sa inget. Hennes föräldrar var glada att ha fått sin flicka tillbaka, men också ängslinga över det faktum att hon inte yttrade ett ljud. Och så var det en sak till, Joannas föräldrar hade blivit smått skrämda av en anledning; den sista mening hon yttrat var:
“Mamma, jag visste att Tobbe skulle komma tillbaka en dag, eller hur?”