jag höll på att falla ihop vid diskbänken. benen bar liksom inte för det var En Stark Känsla på det stället där knäna vanligtvis brukar vara. diskbänken. en symbolmättad plats i kvinnohistorien. så typiskt; ett ytterligare sammanbrott att inordna sig i den feministiska traditionen av tårar och disk och terpentin. det hela föranleddes av att jag tänkte på tranströmer, konsten, humanismen, dikten och att det är det verkliga; det som betyder något, det är ryggraden i mänskligheten och det är där man borde verka. den känslan, som jag försökte vädra med pappa, som blev besvärad, mumlade något om meningen med livet, men ville sedan tala om frukosten – den känslan, blandat med den hjärtesorg jag för tillfället befinner mig i, förlikat mig med (”i just wanna feel real love”), var nog grunden till det existentiella bryderiet jag för en timme befann mig i och som ledde fram till hela diskbänksscenariot, som egentligen aldrig blev ett scenario, mer en känsla av en potentiell scen som kunde ha inträffat. och det känns... det känns som att jag lever, vilket jag gillar. det känns så starkt, mer än med j, även om det delvis är på grund av honom jag känner detta starka, svåra. men det är (var?) jobbigt. min faiblesse för det förunderliga, sällsamma gör att jag faktiskt ändå gillar det. men nu, nu jag vill bara känna det vidunderliga, magiska, snälla.
FÅ MIG ATT KÄNNA.