Varför skriver jag, Ingmar ?
Det vet han nog inte säkert. Det är som ett faktum. En ovana som blivit en del av mitt liv ungefär i stil med att andas, äta, sova och dricka kaffe på morgonen.

Jag började med att göra som pappa: skriva fågelanteckningar, vilket den lille ornitologen tog itu med för exakt 60 år sedan och dessa första noteringar står ännu i hyllan i början av ett par bokanteckningsmeter.

Studerar jag historiken något, kan jag se att det plötsligt dyker upp ett och annat poem bland de mer rutinartade notiserna vid den tid jag nu vet var början till ett stort uppbrott i livet.
Strax uppenbarade sig längre texter. Det blev så småningom till ett par böcker. Skrivandet följde mig över haven från en segelbåts sittbrunn. Poeter.se har tagit emot en större lavin. Det sista är vistexter till klarinettistens lilla orkester.

Men varför?
Kanske inbillar jag mig att jag har något att säga, som kan ha allmän innebörd för människor. Något som kan ge tankar.
Annars är nog det avgörande att jag helt enkelt inte kan låta bli. En viss form av klåda i fingrarna. Det är inte få gånger jag sagt mig: "Nej, du Ingmar! Nu får det vara nog. Alla dessa ord!" Jag gömmer undan penna och bok. Men det hjälper mig inte.
Abstinensen infinner sig redan efter ett par dagar och så sitter man där på nytt vid morgonljuset och skribblar.

Jag rycker på axlarna och tröstar mig med orden från en vän och författare:
"Man får aldrig skämmas för att man skriver!" sa han. "Du tvingar ju inte någon att läsa!"
Och jag kan själv tillfoga med Evert Taube, från en av hans visor: "... någon måste fördriva tråkigheten".
Sant är ju också: den som skriver har inte tråkigt. Att skriva är för denne ett sätt att leva.