Apropå ingenting särskilt
så rapporteras det
varje höst i

lokaltidningar landet runt
att 'folk' överger
sina sommarkatter när

semestern är slut.
Men kan man
verkligen överge katten?

Så självständiga som
de är, till
skillnad från hundar

som väl följer
mera slaviskt (Polskt?)
sina hussar och

mattar i hälarna
var de går.
Människornas och tidens

gång då alltså.
Kan manundra över
blott en har

litet tid över
i övergången mellan
nu och då.

Jag är en
sådan där människa
som försöker att

sitta på tvenne
stolar, helst samtidigt.
Jag försöker att

leva såväl i
nuet som i
dået, det där

dået var ju
ändå nyss (nysset?)
och det vill

man ju gärna
söka hålla kvar
åtminstone några minuter.

Tänk dig att
du står och
penslar en duk

vilken är spänd
på en ram.
Varje gång du

gjort ett penseldrag
så försvinner det
som spöklikt in

i ett förgånget
'nyss' och blir
för alltid ett

då. Hur kan
man bara tänka
sig att fortsätta

måla på en
tavla, ett motiv
som hela tiden

befinner sig i
ett slags limbo
pendlande mellan som

'nu och då'?
Det måste vara
en högst frustrerande

känsla och så
som stressande sedan.
Varje penseldrag försvinner

in i historiens
dimvärld. Ruskig känsla.
Skaka nu på

dig likt den
våta katten, skaka
ifrån dig allt

under broar flutet
tidvatten. Ruska dig
kattlikt, o människa.