När jag skriver blir jag mig själv, känslan av pennan under mina fingrar gör mig lycklig. Det kreativa i själva ihopsättandet av meningar, känslan av att jag skapar nya meningar, nya stycken, ibland till och med nya ord, fascinerar mig. Det är trollbindande, det är otroligt häftigt och ibland frustrerande att skriva. Att sluta skriva vore inte ett alternativ. Som att påstå att det är för tidskrävande att andas eller duscha, äta eller besöka husets minsta rum.

Jag skriver som ett sätt att leva, ett sätt att upptäcka, ett sätt att resa i mitt eget tänkande. I min egen upplevelsevärld och världsuppfattning får jag dyka. Eskapatiskt flyr jag ibland fältet när omvärlden blivit för grym för mig att stå ut med. Modigt och utan baktankar får jag närma mig ämnen jag annars aldrig skulle tala om.

Den skrivna världen är en värld för sig och samtidigt ihopkopplad till den värld andra kallar verklig. De kan inte klara sig utan varandra. Det skrivna ordet behöver ickeskrivande kallar verklighet för att ha något att relatera till. Verkligheten behöver bli beskriven för att andas och utvecklas. Ett givande och tagande. Ett krig? En symbios?

Vad tycker du?