Det var en kulen dag. Det gick mot höst och löven hade redan börjat få av den färg som människorna skattar så högt. Jag var på väg till läkaren efter min sedvanliga promenad efter frukost. Läkaren tar emot i sin egen villa, i undervåningen och det är ingen liten villa heller. Den ligger naturskönt belägen vid slutet av bron över långsjön. Det är en bra bit att gå från mitt hus som inte ligger beläget precis mitt i byn utan några kilometer därifrån och så är det då även en bra bit mellan läkarhuset och byn. Jag hade som vanligt mina svarta gamla kängor på mig, ett par slitna jeans och så min gamla läderjacka ovanpå skjortan. Det var tur att den bitande vind som hållit i sig några dagar inte längre bet lika hårt. Den hade dämpat sitt humör, men värmen som hållit sommaren under armarna var som sagt inte längre riktigt närvarande. Molnen hängde över himlen som på en sträckt lina gamla lakan som inte längre kunde visa sig från sin som bästa sida.
Jag såg när jag väl var framme vid Hagmans villa att bilen stod parkerad på gårdsplanen och att han därför också säkert var hemma. Något senare stod jag inne på mottagningen med kepsen mellan händerna och hälsade på sekreteraren. Hon såg trött ut som om natten varit extra svår. Men hon log ändå mot mig med sina fina vita tänder och gluggen syntes som vanligt så det gjorde henne som litet extra barnsligt söt. Hon nickade så åt mig att gå in varpå jag gick in och satte mig. Hagström nickade åt mig medan han skrev färdigt ett papper han hade framför sig.
Sedan harklade han sig och nickade åt mig att komma fram. Han stod där bredvid mig och granskade mig som vore jag ett riktigt kreatur. Så frågade han till slut vad det vad som fattades mig.
- Har du tappat lusten?
- Lusten?
- Ja, har du tappat den?
- Nej. den är kvar.
- Vad är det då som är fel?
- Det är olusten.
- Jaa, jaha, vad är det med den?
- Jag har tappat den.
Först såg han förbryllad ut. Men sedan började han skratta. Han skrattade så han slog sig på knäna. Sedan tittade han ut genom fönstret. Men lät inte blicken vila länge där utan vände sig in mot rummet igen och tittade på almanackan som för att se att det inte var den första april. Men det var det förstås inte. Det var ju höst.