Att föreläsa handlar om att tro på att man har något att förmedla och att försöka sig på att förmedla det.
Sedan finns det olika sätt att förmedla saker och ting på.
Man kan lära sig olika tekniker för att skapa intresse, hålla kvar intresset och att skapa kontakt med den eller de vilka är publik, åhörare.
Det är alldeles nödvändigt att engagera de som är där för att lyssna.
Särskilt om de är kommenderade dit för att lyssna på någon som man oftast inte vet särskilt om.
Man kanske vet något om själva ämnet.
Man kanske tror sig veta något om ämnet.
Att föreläsa för folk som egentligen önskar att de befann sig någon annanstans är en konst.
Det är en utmaning och det kan krävas en del erfarenhet för att klara av det.
Ändå är ingen föreläsning riktigt den andra lik, de man höll innan.
Det kommer alltid in nya inslag, det händer något som inte hänt förut.
Det blir aldrig heller tråkigt för den som är engagerad, för det kommer alltid att finnas någon eller några som faktiskt lyssnar, som är där för att det vill veta något.
Om man kan hitta den eller dem så är det en bra grej.
Men man är ju där inte bara för dem, även för dem som sitter och gäspar, för dem som avsiktligt provocerar och som försöker störa föreläsningen.
Man är till för dem som ser på klockan, ser ut genom fönstret eller viskar till några medsittare.
Man är skyldig sig själv att söka entusiasmera, väcka nyfikenhet och kanske även locka till munterhet.
Framför allt får man inte ge upp.
Man är där för att ge något, dela med sig av något.
När man ändå är där brukar man också få något.
Man kan ta med sig en del av det till nästa föreläsning och till nästa.