'Alla' gnäller jämt när det är slut, själv
gråter jag bara medan filmen pågår och
ja, kanske litet i slutet då, precis när

Hugh Grant eller någon annan hjälte just
har insett hela grejen med att inte fira
livet på egen hand. Men livet är just på

egen hand, särskilt när 'kärleken' tar slut.
Jag har så svårt att ta en lek riktigt på
allvar, och kärleken den narrar en jämt.

Vet man något så är det just det.
Den tar slut om den är 'fel ute' och den
tar slut om man tror att man kan ta det

lugnt och bara flyta med. Det värsta med
att 'falla' är att man kan trilla och som
bryta benen. Även om det så bara är

dem som sitter i lillfingret. Det är inte
kärlekens fel, utan dem vilka är satta
till att förvalta den. Vilket är som det är.