Hopp och uppgivenhet.
Likt en drucken balanserar jag på kanten
mellan de två.
Svajar och vinglar.
Försöker fokusera på helheten...

Det här kan nog bli bra...
Det måste bli bra!
Jag vill så gärna tro det...

Men jag ser hur de
som skulle varit en del i denna helhet
dras in i skeenden där de
krymper, förtvinar, tonar bort för
att lämna mig ensam kvar i en tillvaro
av outtalade krav, dolda förutsättningar
och förvirrande samband.

Hur skall jag kunna få allt detta
att finna sin plats i min verklighet?
Den verklighet som kräver att
jag kan uthärda dessa kast mellan
Hopp och uppgivenhet.