Jag ser henne.
Hon står som ett asplöv.
Är smal och len.
Blekare än en vanlig molnig dag.

Rörelser går i virvlar som en vandrande pinne.
Kraften är som hos en livlös tomat.
Vad kan ändå göra att hon fortfarande står still?
Jag har inget svar.

Knaket är som brustna leder hos en rullstolsbunden.
Hennes ärr är så djupa som vallgravar att jag själv kan se igenom dem.
Med en blick som fortfarande blodig märker jag...
...hon släpper greppet.