Människan på bryggan stod och såg ut över vattnet. Ett lätt regn föll samtidigt som solen just gått i moln. Brädorna knakade och knarrade under de blå stövlarna. Det var som om bryggan hade en alldeles egen röst som den försökte förmedla något med. Kanske var bryggan tacksam över att bli använd så där som det måste ha varit meningen att den skulle användas. En ganska ung Hans Andersson tycktes sitta där längst ut och dingla med benen. Det var som om flera tider existerade parallellt med varandra. Hans stod där som vuxen och satt samtidigt där som en bekymmerslös tioåring. Hans Andersson, tjugoåringen, svävade också där i närheten. Som skulle det gå att sträcka ut en hand och vidröra luften på ett sådant sätt att den där tjugoåringen skulle låta materialisera sig ur intet. Människan på bryggan suckade lätt och vände sig om för att gå. En geting kom flygande och stack till ett litet hål i halsen. Handen, reflexmässigt slåendes till på halsen. Men naturligtvis blev den tomhänt. Där fanns bara den omedelbara smärtan att hämta.
Människan gick ner på knä och grät tyst. Smärtan var så stark att den tvingade fram tårar som rann ner för kinderna på den svartvita bilden av en hukande människa. Vatten och dess sälta, sjö eller tårar, det kunde vara just detsamma.
Han hade tidigt fått lära sig en sak. Alla människor kan uttrycka sig. Han hade burit med sig den tanken, känslan och sanningen genom livet. Han hade förmedlat den vidare till andra genom livet. Till arbetskamrater, vänner, bekanta och kanske främst till sina barn och barnens olika mammor.