Det går inte att 'göra sin älskade lycklig'. Inte
i den meningen egentligen. Den andras lycka
måste den personen själv tycka sig uppleva
och tyda ut av upplvelsen av att vara 'ett par'.

Jag menar att naturligtvis kan jag göra en annan
människa lycklig, men det är inte mitt ansvar
att göra det. Ansvaret för att 'vara lycklig' måste
ligga hos var och en. Det är en skör balansgång.

Att göra så man själv trivs med tillvaron och
att hela tiden försöka göra sitt bästa med sitt
eget liv, samtidigt som man försöker vara en
kraft för andra... Det är ju svårt att finnas där

för andra om man själv inte har som mål att
må väl och att göra väl. Det är ju då man lyser
och får andra tycka man är attraktiv och en
person andra vill göra sig bekant'a med.

Jag vet att det finns en föreställning om att man
skall 'göra varandra lyckliga'. Men ansvaret ligger
alltid hos envar. Likadant med det sexuella, att
envar borde ha förstånd att ta ansvar för sin egen

sexualitet och lyckan också där. Jag tycker det
är löjligt med talet om 'en god älskare' eller
'en god älskarinna'. Det är ju så att om man
uttrycker sin kärlek också i det sexuella, man

visar ömhet, kärlek, passion, lust, åtrå och så
vidare. Men för att det skall funka måste ju båda
ha den inställningen. Det handlar ju inte om att
kvinnan är bilen och mannen är den som skall

ta god vård om bilen. Jag vill själv att det skall
vara omsorg på lika villkor. Om det uppstår
ojämlikhet i sängen och mannen förväntas att ta
allt som händer där på sitt ansvar, då är det ju

rena löjan. Om bara den ena skall vara 'passionerad'
då kan man ju lika gärna gå och se en film istället.
Spela fia med knuff eller dricka te med skorpor
utan socker. Ja, det är i alla fall min inställning.