Den dagen då vi föddes

har jag en känsla av

att var och en utav oss fick

en snidad vandringsstav.

Den staven, är det menat,

skall tjäna som ett stöd

vid händelser på vägen

då livet bjuder nöd.

Vi vandrar målmedvetet

och söker stöd ibland

hos staven vid vår sida

för att ro allt i land.

Och staven slits allt kortare

när ryggen blir mer krum.

Vi hukar men går vidare

i vårt perpetuum.

Så tar vi steg för steg till dess

att staven slitits ut.

Men då behövs den inte mer

ty då är färden slut.

Irmeline