Igår dog jag
eller var det idag?

Ett bedövat tillstånd
illamående
känslor som vill slå sig upp
ur djupet
stannar kvar som en knytnäve i halsen

Jag ser mig själv i spegeln
är det jag?

En stelnad figur
likgiltig
för allt och alla
Även när skrattet är där
befriar det inte
utan innesluter mig
bara ännu mer
i ett mörker

Jag vill fly
komma undan
denna livlösa varelse
som är jag
Slippa se händer
som förgäves trevar efter handtaget till livets port
Är det mina händer? Jag känner dem inte

Livets knytnäve slår mig blodig
och jag står där
stilla
tills en vindpust
får mig att skrynklas samman
och gråta ut mina inälvor

Men sorgen är stum
oberört blinkar jag bort
ena ögat
stryker näsan ur pannan
och går på möte

Nickande ger jag bifall
fast jag helst
skulle vilja skrika och slita sönder
deras välkammade peruker
och leende läppar

Min mun har slagits sönder och samman
när jag ler
faller tänderna ut
en
efter
en
om de ändå kunde vara tårar

Jag dras ner i hålet
men förmår inte
fylla tomheten
med mig själv

Ett tandlöst skratt
konstigt
ingen märker
att jag dog idag
eller var det igår?