Varför finns du där när jag är så besvärlig
varför går du inte bara din väg
du är så förnuftig
när jag skriker ut min förtvivlan
ibland skriker jag extra högt bara för att se om du står kvar
och gör du det blir jag förvånad
och tänker att det var lättare förr
när vi bara talade hästspråk
nu förstår du till och med mina tecken


Jag kan inte längre gömma mig bakom glättiga miner
och skrattretande skratt
fast ofta är jag glad
men då gör det än mer ont sedan
mitt badkar tar emot all min smärta
där inte bara värmen sköljer över mig
utan även kylan
och en och annan cykel
jag kedjar fast mig vid minnena
men kedjan är av gummi och rymmer även sorg


Du har sedan länge förstått
att räddningen inte består i att fånga mig
min värld
är det jag som skapar
och till sist
bestämmer jag också själv
var jag vill leva
kanske är det detta som gör så ont
att jag vet att ingen kan rädda mig
utom jag själv