Stryp mig långsamt,

För minnena plågar snart ihjäl mig,
Om inte den dagliga ångesten gör det.

Jag som gömmde mig så bra,men den har hittat mig än en gång.

Fingrarna kliar,tårarna trycker och allt känns bara så jävla medingslöst.

Vi lever i en ironivärld!

Där kvinnor ska tryckas ner så lågt att dom kommer i kontakt med golvytan,där en flintskallig man i Armani-kostym styr världen.... åt fel håll,där människor är rädda för det dom inte vet något om och där en våldtagen flicka blir kallad hora!

Så snälla jag ber dig,stryp mig långsamt.
Så jag hinner få sagt det jag vill innan jag byter planhalva.

För jag orkar inte fler tårar,fler kärleksproblem,fler ovänner,fler bråk,fler pantade brudar och fler svinaktiga män.

Varför kan inte världen vara rättvis?
Varför kan jag aldrig få vakna upp en dag då krigen ebbat ut och alla är välkommna.

För jag tror det finns en rättvisa och jag tror på att alla människor är lika mycket världa,även om vissa får ta och skärpa till sig lite.

Så jag gömmer mina tårar för jag vill inte blotta mig,med risk att få mer i snutens register.

Låt mig bara få rymma,Flyga,sväva fritt!