Vi har uppfunnit saker som, om de bara kom ut på marknaden, skulle översvämma denna marknad med saker som folk bara måste ha men sannerligen hittills aldrig saknat. Sakerna är för hemliga för att prata om annat än i lönndom och som grupp. Hemligheten bakom dem är att de är för dyra att tillverka för att röna riskkapitalisternas intresse dock. Inte ens patentverket vill veta av dem, av exakt samma skäl. Det är med sorg i hjärtat vi var och en av oss i släkten tvingats skrinlägga planerna på serietillverkning. Fortfarande händer det då och då att jag uppfinner småsaker till idéer. Bara för att med en suck, efter ett idogt arbete att få saker och ting att stämma samt få bort de värsta barnsjukdomarna, se allt arbete som meningslöst bortkastad tid samt lägga ritningarna till handlingarna. Denna historia i släkten, på fars sida, har varit nära att lägga släkten i en för tidig grav men samtidigt har det varit så att när någon av oss till slut dött så har det varit av ren och skär ålderdomssvaghet. Jag arbetar dock sedan några år på en idé som skall nå revolutionerande erkännande då den råder bot på att människor dör av just ålderdomssvaghet. Nej, det är inte en manick som ökar rikets skörd av olyckor, även om det är en tanke som lätt slår en då man tänker på varför uppfinningen alls behövdes. Det är bara ett aber med den. Hittintills har jag inte kunna finna en ersättning för en av metallerna i den och den metallen är känd som guld. Jag ger dock inte upp i mina strävanden för att hitta en idé som skall kunna omsättas för kommersiellt bruk och till en för kunden så låg inköpskostnad att den överstiger kostnaden för forskning och framställning. Tillverkningen skulle som hittills tvingas äga rum i källarplanet eftersom mina finanser ännu inte låter mig hyra en lämplig lokal. Men en källare tjänar dels syftet att hålla produkten på is samt att det är dåligt med insyn där källaren i dagsläget är belägen.