På anslagstavlan utanför kompaniexpeditionen kunde jag mycket riktigt läsa, att jag var kallad till Regementssjukhusets expedition klockan fjorton nollnoll följande dag. Till dess fick jag tydligen sköta mig själv. För säkerhets skull gick jag bort till kompaniexpeditionen för att berätta att jag hade kommit. Därinne satt en liten trind förvaltare med en fickspegel framför sig. Först undrade jag vad han hade för sig men sedan upptäckte jag att han satt och klippte håret inne i sina näsborrar.

Jag harklade mig diskret.

”Ett ögonblick, jag är strax klar”, sa den lille mannen med en förvånansvärt ljus röst. Blotta tanken på att höra den rösten ropa ”Givakt!” gjorde mig munter till sinnet. Förvaltaren tog god tid på sig och efter varje klipp fnös han ett par gånger, antagligen för att bli av med hårklipp som stannat i näsan.

Jag passade på att se mig omkring. De flesta kontorslokaler jag sett tidigare hade någonstans haft en liten pappersbunt, några förskrämda gem, en halvöppnad skåpsdörr, en avlagd telefonlur eller något annat tecken på att det pågick någon slags aktivitet i rummet. Nu befann jag mig i det mest pedantiskt välordnade rum jag någonsin sett. Här fanns inte ett papper, inte en stämpeldyna, inte ett hålslag, inte en penna som inte var placerad i lika oklanderlig som enskild ställning. Här fanns inte en träyta som inte glänste av nypolerat bonvax. De spröjsade fönstren var gnistrande rena i varenda liten svåråtkomlig vinkel och det fanns inte tillstymmelsen till vissnande växtdelar på de två praktfulla pelargoner som gonade sig i eftermiddagssolen på den dammfria fönsterbrädan.

Till vänster, innanför dörren, hängde en gråbrungrön uniformsjacka i stram givakt. Under den, på golvet, stod ett par svarta gummigaloscher med helt reglementsenlig vinkel mellan tåspetsarna, prydligt placerade mitt på ett exemplar av Hallands Dagblad vars huvudnyhet denna dag var att landshövdingen på torsdagen hade invigt ett nytt hönseri i Veddige.

Förvaltarens spegel var en liten elegant sak med handtag och skaft av sköldpadd, eller möjligen sköldpaddsmönstrad plast. Han hade ställt in sin vridbara skrivbordslampa så att den lyste rakt upp i hans cirkelrunda näsborrar. Saxen var liten och hade smala, sylvassa blad. Han hanterade den med en skicklighet som tydde på stor vana.

Jag stod och funderade på om jag själv hade något hår i näsan. Det hade aldrig bekymrat mig tidigare, men nu stod jag nästan och längtade efter en spegel så att jag kunde kolla läget. Min skäggväxt var skrattretande ynklig och min bringa kunde snarare jämföras med ett ungbjörksbestånd än med en urskog. Jag gjorde prövande några häftiga inandningar genom näsan, för att möjligen känna om jag hade några strån som svajade.

Förvaltaren tittade bort mot mig. ”Jag är strax klar”, sa han tillrättavisande. Jag kände en nästan oemotståndlig lust att titta på mitt armbandsur. Jag hade säkert stått där i fem minuter redan, och ingen visste hur länge han hållit på innan jag anlände.

Nu verkade det trots allt som om han var färdig, för han lade ner den lilla saxen på en näsduk som han brett ut på skrivbordet framför sig. Istället grep han med högerhandens pekfinger och tumme om sin näsa och vred den fram och tillbaka så att dess nyfriserade insida via spegelglaset exponerades för hans granskande ögon. Ett litet strå hade tydligen blivit kvar mitt i kalhygget för han fattade åter saxen, förde försiktigt in dess spetsar i den högra näsborren och lät, med ett hastigt klipp, även detta skatta åt förgängelsen.

”Olè”, ropade jag, men bara inombords, eftersom jag inte ville utsättas för en utskällning liknande den som drabbade Tuppkycklingen och mig ifjol.

Nu vidtog vad som närmast kunde beskrivas som en diminutiv persedelvård. Förvaltaren riktade lampljuset mot skrivbordsskivan, där de flesta hårstråna fångats upp av näsduken. Han lyfte denna i dess fyra hörn och förpassade håren till en papperskorg som han placerat mellan sina ben. När detta var gjort använde han samma tygstycke till att torka bort eventuella rester av friseringen från den i övrigt klanderfria skrivbordsskivan.

Slutligen vek han ihop näsduken men först efter att ha torkat av saxens skär mot det rutiga tyget. Saxen kunde fällas samman och placeras i ett fack i ett litet läderfodral som även rymde ytterligare ett antal små redskap avsedda för personlig hygien. Läderfodralet förpassade han till den högra skrivbordshurtsens översta låda, under en liten penninsats som kunde glida fram och åter på de fasade kanterna i lådans långsidor. Sedan sträckte han sig efter ett par båglösa glasögon som, under klippningen, förvarats i ett rutigt tygfodral med initialerna ”FP”. Skalmarna var av den där fjädrande typen som formar sig efter örats baksida och han kastade för säkerhets skull en snabb blick i sin spegel för att se att de cirkelrunda glasen inte satt snett över hans cirkelrunda näsborrar i hans cirkelrunda ansikte. Så försvann även spegeln ner i den övre högra skrivbordslådan som han stängde försiktigt innan han vände sig till mig.

Jag gick upp i enskild ställning och sa: ”Förvaltare, Befälselev Mossberg anmäler sig!”

”Prydligt, mycket prydligt” sa förvaltaren uppskattande och granskade mig uppifrån och ner. ”Men föga militäriskt, herr Mossberg”, fortsatte han. ”Tycker ni inte att man borde vara uniformerad när man står i givakt och lämnar av?” Fan också, jag hade inte tänkt på att byta kläder. Förvaltaren log. ”Mitt förslag är att herr Mossberg återvänder till logementet, byter kläder och sedan försöker igen.” ”Ja, förv...”, sa jag men han avbröt mig. ”Vi tar väl och väntar med det där militäriska till dess att herr Mossberg, åtminstone till det yttre, liknar en soldat.” ”Naturligtvis!”

Småspringande återvände jag till logementet för att byta till uniform. Varberg låg fortfarande kvar på sin säng, med ryggen i min riktning. Jag valde snabbt den nya, gröna munderingen, drog den på mig och knöt mina kängor men bestämde mig för att avstå från bälte och uniformsmössa eftersom vi var inomhus.

Varberg måste ha tjuvkikat på mig, för han sade med utstuderad likgiltighet: ”Om det är FP du skall träffa skall du akta dig för att gå halvklädd.” ”Akta mig?”, frågade jag roat. ”Skulle den där lilla pedanten vara farlig?” Varberg satte sig upp. ”Han är inte bara pedant. Han är också periodsupare och koleriker. Det finns de som säger att han är bög också, men det tror jag inte ett ögonblick på.” ”Jasså, och vad är det då som får dig att tvivla på just det, om man får fråga”, sa jag.

Han log mot mig. ”För det är jag själv. Bög, alltså. Och det vet FP. Så skulle han ha visat sin läggning för någon här, så borde det ju vara för mig.” Det lät ju för all del troligt, men jag var inte övertygad. ”Jaså”, sa jag tvivlande. ”Då vet du naturligtvis vilken sexuell läggning även jag har?!”

Varberg flinade. ”Nej, det vet jag inte, men jag hoppas att du inte är bög för då kommer ditt sexualliv här att bli mycket torftigt.”

För att visa hur lite jag brydde mig om vad han sagt gick jag tillbaka till kompaniexpeditionen utan uniformsmössa och bälte. Innanför dörrarna gick jag upp i oklanderlig givakt innan jag började anmäla mig. Jag han dock inte säga mer än ”Förv...” innan han avbröt mig. ”Halvklädda rekryter äcklar mig, dels för att deras beteende tyder på slarv men också för att det visar på bristande respekt för den försvarsmakt som bär ansvaret för vårt lands säkerhet.

Nu har herr Mossberg besökt mig två gånger och därigenom format ett mycket osäkert fundament för vårt fortsatta samarbete. Låt oss gemensamt hoppas att vårt tredje sammanträffande blir mera lyckosamt.”

Han sa det lugnt, nästan beklagande och några tecken på att han skulle vara kolerisk kunde jag inte se. Jag vände mig för att gå och då kom eruptionen, lika häftig som oväntad:

”Simulanter och pultroner äcklar mig om möjligt ännu mer”, vrålade den lille mannen, vars ljusa röst nådde en falsett som fick mina trumhinnor att skräckslaget krypa lite längre in i hörselgången. ”Fega uslingar som försöker döljer sin rädsla bakom ett lika rymligt som asocialt samvete. Halvfeta rikemansbarn som sitter och rapar vid sina dignande bord och räknar med att andra skall kämpa för dem!”

Hans klotrunda ansikte var mörkrött av ilska och saliven sprutade över hans blankpolerade skrivbord. Nog blev jag rädd alltid. Jag hade aldrig sett en så rasande människa tidigare. Samtidigt retade jag mig på hans anklagelser. Att min ovilja mot krigshandlingar skulle bero på rädsla hade jag aldrig ens tänkt på. Simulant, nåja, men ansågs det inte att man var oskyldig tills motsatsen var bevisad?

Förvaltaren stod upp och grep krampaktigt med båda händerna i skrivbordskanten. Han andades stötvis och svetten rann i strömmar från hans hårfäste, ner mot skjortkragen vars färg inte längre kunde kallas reglementsenlig.

”Får jag gå nu?”, frågade jag. Det verkade som om han var oförmögen att svara. Istället viftade han till med högerhanden vilket jag tolkade som ett tillstånd. Jag stängde dörren tyst bakom mig och märkte hur mina ben vibrerade, ungefär som en centrifugerande tvättmaskin i svår obalans.

Vad skulle jag göra nu? Skulle jag klä mig i mössa och bälte och återvända för ytterligare ett utbrott? Eller skulle jag avstå från det där tredje mötet som väl knappast hade förutsättningar att bli mera lyckosamt än de två första.