En dag kom kriget. Det var en ovanligt vacker dag och min familj och jag var på resa på en annan planet. Det var dit kriget kom. Där vi bodde just då var det som folk i gemen kanske föreställer sig Spanien. Vi bodde i staden och vi hade tillgång till bil. Jag kommer inte längre ihåg vem det var som körde den, men jag var oupphörligen den som sade vart vi skulle. Det gick mer effektivt till så. Den dagen hade vi tagit en tur ut på landet och det verkade bli en lugn dag. När vi ätit frukost gav vi oss av. Bilen var en smula gammalmodig, en sådan där rymlig bil med mjuka former. Vi steg av som det verkade först, mitt på en liten väg. Där fanns det några bänkar i trä, de var utan ryggstöd men det gjorde alls ingenting. Den vi satte oss på stod på en liten upphöjning i marken, det var bra för det gav en smula utsikt. Framför oss bredde landskapet ut sig och det var uppenbart skördetid. Marken kryllade av en sorts människoliknande varelser. De såg inte exakt ut som oss, men de liknade oss i allt väsentligt.
När vi suttit där någon timme, då och då läskande oss själva med olika medhavda drycker så uppenbarade sig ett stort rymdskepp på himlen. Det gick en stund senare ned bakom ett berg.
Medan vi satt där så vi inte till några andra djur än litet insekter och några fåglar, jag tänkte inte så mycket på det då. När vi tyckte att vi sett det mesta av hur det gick till att skörda, vad det nu var som skördades, så ansåg jag att det var dags att röra på sig igen. Men innan vi hann resa på oss för att åka tillbaka till staden såg vi hur det rörde sig någonting i bortre utkanten av fältet. Vi liksom stelnade till mitt i steget och så gick vi tillbaka till bänken. Det verkade ju hända någonting plötsligt. Kanske någonting värt att se. Det vällde fram en massa egendomliga figurer som var svåra att riktigt se vad de var. När de slutat välla fram från någonstans plötsligt, såg vi att de formerade sig som en armé av soldater. Först verkade lantarbetarna inte riktigt veta vad de skulle göra, kanske även tänka och tycka. Sedan började de organisera sig genom att ställa upp sig på motsvarande sätt som de där andra längre bort. Det här första fältet som arbetarna befann sig på nu när de organiserade sig, var stort som kanske sex stora fotbollsplaner, för er som befinner sig på jorden. Fältet som grupperades av främlingarna var något större, kanske som nio fotbollsplaner. När arbetarna väl formerat sig så syntes det alldeles tydligt att de var underlägsna främlingarna i antal. En stund senare ryckte främlingarna framåt. De avancerade snabbt och formligen slaktade alla i sin väg. Om det inte hade varit så fruktansvärt att se dessa vardagliga män dö för ett så förödande slag så hade det kunnat ha varit vackert om det bara hade utspelat sig i slow motion. Främlingarna hade som långa spjut, mot arbetarnas tjugliknande redskap. Men som dessa krigare rörde sig så hade arbetarna ingen chans vad det verkade. När den siste av männen dog så gjorde han det inte fort nog. Soldaten gjorde heller inte processen kort med honom utan såg på medan mannen skruvade på sig och verkade ge ljud ifrån sig. När slaget var vunnet så gav sig armén bort och tillbaka mot bergets dalgång där de först dök upp. Vi satte oss på nytt i bilen och begav oss till staden. Där hade visst ingen fått reda på att någonting hade hänt, ännu. Men när vi åt middag på hotellet kom det en polis och frågade ut oss om var vi hade varit. Jag berättade alltsammans för honom precis som det var och han frågade oss vilken sorts drycker vi haft med oss på utflykten. Några läsk och så litet vin till mor. Dagen därpå åt vi frukost som vanligt. Men så fick vi höra att det dykt upp ett rymdskepp på himlen, varpå jag antog att det var det skepp vi sett dagen innan. När vi stod i receptionen för att checka ut så sa portieren att det var allmän mobilisering. Alla män skulle infinna sig i olika sorters garage i staden, alla belägna under stadens gator och männen skulle bli beväpnade med spjut. Jag, min bror och far gick ut till bilen och följde efter en annan bil till ett garage en bit bort. Vi parkerade bilen och gick sedan in i ett någorlunda stort utrymme under marken. I taket var det som en jättelik dagbrunn i metall med stora springor upp mot gatan. Där befann vi oss när staden invaderades av främlingarna. På natten gick det tydligen omkring patruller på gatorna och varje gång en sådan patrull passerade ovanför oss så fick de smaka på våra spjut. När de föll döda ner så kom det något fordon och hämtade upp dem. Vi fick inte mycket sömn den natten och vi hann nog med att döda sisådär ett hundratal soldater. När det dagades så blev vi hämtade av någon som sade att vi fått ett ultimatum. Det gick ut på att de flesta i den manliga befolkningen skulle ut till det där fältet vi varit på och sett slakten. Så skulle vi förses med spjut och få möta den fientliga armen öga mot öga på öppna fältet. Sagt och gjort, vi åkte till en skola och blev utspisade, fick ett slags blågröna rockar att ta på oss och så begav vi oss iväg till fältet igen. Vi kan väl ha varit cirka fyratusen själar som grupperade oss på de där fälten. Det var inte helt obekvämt att stå där, jorden var mjuk efter skörden och det som fanns kvar av det som skördats hade kanske följt med när det städats upp efter slakten på skördearbetarna. Vi fick gå och stå där i gott och väl ett par tre timmar innan det kom en armé ringlandes från dalen mellan bergen. Det tog lika lång tid för dem att ringla klart och formera sig i mindre kolonner. Dessa kolonner var sexton till antalet och jag uppskattade dem till cirka fyra tusen soldater. Jämna odds kan man tycka. Kanske ville de inte vara osportliga nog att ställa upp fler än i vårt lag. Kanske trodde de att det som skulle utspelas gick att jämföra med någon sorts sport. Det lurade säkert några tusen ytterligare inne i den där dalen. När jag stod och såg dem formera sig fick jag idén att be befälet att formera även oss i likadana kolonner. Om det var en effektiv uppställning borde vi väl inte ge dem ett övertag? Mellan de båda arméerna fanns det en stor tom yta, så bred att vi inte kunde se fiendens ögon, än mindre in i dem som för att utforska vad slags folk de var. Men kanske visste vi redan tillräckligt. De var våra fiender och de hade kommit för att slakta oss, vi var där för att rädda stadens övriga befolkning. Så började en kolonn att röra på sig, det var den yttersta på högerkanten. Vårt befäl sprang genast mot motsvarande kolonn och gav signal. Varpå respektive kolonn grupperade sig mitt emot varandra. Men innan de hann börja avancera mot varandra så att själva dödandet kunde börja så fick jag en befängd idé. Jag skyndade fram till befälet och sade att jag ville att alla skulle göra som jag. Han såg på mig med forskande blick och frågade mig om jag hade militär utbildning och fört mannar i strid förut. Jag erkände för honom att jag var helt obekant med militär utbildning, inte ens sport hade jag några större begrepp om.
Men jag bad honom lita på mig. Jag återtog min plats i kolonn nummer fem, där för övrigt även min bror och far stod att finna. Jag ropade åt den formerade kolonnen framför mig så att deras blickar vändes mot mig. Sedan kastade jag spjutet ifrån mig på marken och började att sjunga. Samtliga män i kolonnen stämde in i min sång. De vände sig om mot fienden, kastande sina spjut på marken och fortsatte att sjunga av hjärtats lust. Soldaterna i kolonnerna till höger och vänster om mig följde genast deras exempel. Fienden verkade som stelna till i sin framryckande rörelse, de hade just börjat avancera. När vi sjungit i några minuter hände plötsligt någonting oväntat. Kolonnen framför mig hade haft vett nog att dela på sig och sprida sig åt sidorna, så att vi andra hade fritt synfält mot fienden. Bland dessa steg en varelse i kolonnen fram och började att sjunga. Han kastade sitt vapen på marken och snart följde samtliga soldater hans exempel. Det blev en oblodig strid den dagen. Vi fann varandra i sången och den glädjen fick inte fläckas av några futtiga dispyter. De visste att de hade dödat en mängd av våra invånare och att vi dödat en del soldater, kanske som ett slags vedergällning. Några timmar efter det att jag kastat mitt spjut till marken hade fiendearmén skingrats och vi andra återvände till staden. Dagen därpå skulle vi till en annan stad och ta in på ett helt annat hotell.



Världskrig. En novell. Kapitel två. Den gamle mannens berättelse.

Staden vi hade tänkt besöka hade förfallit, det var snarast en by numera. Men vi befann oss fortfarande på en plats som i läsarens ögon möjligen hade kunnat vara Spanien. Vår lilla familj hade en inte helt händelselös resa till staden som numera krympt ihop till en by. Det låg ett litet hotell där och vi ämnade ta in på det. Men det var fullbelagt och vi blev anvisade ett hus där det fanns rum att hyra, så vi hyrde varsitt litet rum och bad att få mat tre gånger om dagen i några dagars tid. Att besöka hotellet åter igen kändes inte helt angeläget, så vi rörde oss en smula i omgivningarna och tillsammans den första dagen. Morgonen därpå begav jag mig av med min några år äldre bror i släptåg, han är inte vidare självständig av sig och går ogärna någonstans på egen hand när familjen är på resa. Att vi nu dessutom befann oss på en annan planet gjorde inte saken bättre. Han var om möjligt än mer mån om att vi skulle försöka oss på att hålla samman alla fyra. Men den här morgonen fick han i alla fall nöja sig med att göra mig sällskap. När vi gått omkring i det som fanns att se av natur, det tog kanske två timmar av litet klättring bland landskapets kullar och en kringgående rörelse tog oss egendomligt nog till det som väl fick sägas vara hotellets baksida. Det satt en äldre man på en bänk och verkade att inte göra någonting särskilt. När jag och min bror närmade oss tittade han upp, om än inte direkt på oss utan något åt sidan. Jag gick sakta närmare och min bror satte sig på en sten en bit från bänken. När jag kommit vid pass en tre meter från mannen så yttrade han sig genom att säga att det här var kanske inte bara första gången vi sågs, utan det kunde mycket väl vara den sista också. Jag visste inte vad jag skulle svara på det utan log bara så där som en gör när en inte vill vara ovänlig, men inte helt kärvänlig heller. Ibland kallas det nog för ett lätt besvärat leende. Jag slog mig i alla fall ned på en bänk som stod någon meter ifrån mannens. Mannen var så gott som helt klädd i svart, västen var sliten och gick en smula i granit. Skorna som var helt svarta, var välputsade och det stack upp en vit näsduk ur ena västfickan. Det förekom ingen annan lukt på platsen än vanligt stendamm, inga djur sågs till där heller, inte ens en grå liten fågel som kunde ha kvittrat. Den äldre mannen verkade tveka. Men så frågade han om vi varit i hotellet. Jag svarade att det varit fullbelagt när vi kom och att vi då sökt hyra rum i ett närbeläget hus, bilen hade vi parkerat på baksidan emedan det var en ganska liten by med kanske bara ett tiotal hus på några kilometers omkrets.
Mannen började berätta om hotellet, utan att fråga om vi kanske var intresserade av att höra på. En gång i tiden hade mannens farfar kommit hit och byggt upp hotellet, det var ganska stort från början och hade haft några fontäner och springbrunnar i anslutning till den ståtliga byggnaden. Det hade då som nu, funnits blott fem våningar, på den tiden hade det funnits två flyglar och plats för många gäster. Matsalen var större då och det hade ständigt varit folk där både på dagarna och kvällarna. Musik och sorl av röster hördes ständigt, det dansades och det var ständigt folk i rörelse som fick hela staden att verka blomstra och locka dit nya besökare.
En dag hade farfar försvunnit. Han hade setts avvisa en drucken från att pissa i den största av hotellesplanadens fontäner. Sedan hade det gått ett par timmar innan han sågs helt kort i receptionen. Sedan dess hade ingen sett honom. Sedan försvann en ung kvinna från sin familj. När familjen skulle resa satt de först allesammans och åt frukost. Dottern gjorde sig ärende till receptionen. Sedan var hon som uppslukad av jorden. Den unge man som gjort henne sällskap ett par gånger ut på promenad, han blev förhörd av någon myndighetsperson. De återkom inte i det ärendet. Några dagar senare reste den unge mannen och så var ju han också borta. En annan morgon var ena flygeln borta, som om den aldrig funnits till. Gästerna som bott där var det ingen som frågade efter och den enda som verkade ha upplevt detta var alltså den äldre mannen, som då blott var i tonåren. En kväll när några sena gäster kom och det regnade häftigt ute så fick de gå in i en av de salar som inte användes så ofta. Där tändes det en brasa och den gamle mannen som då var helt ung hade fått till uppgift att passa upp på dem. När människorna framför brasan satt och försökte bli något mer torra, deras ytterkläder hade naturligtvis tagits om hand och de skulle vara klara att använda redan nästa dag. Gossen och hans far hade sett till att göra iordning en tevagn med smörgåsar och te, dessutom några söta drycker, litet vin, druvor, kex och litet choklad. Chokladen på den här planeten var dock rätt olik de sorter som finns på jorden. Här gjordes den av kokosnötter. Importerade från Jorden. Gossen var bara borta en kvart eller så för att hämta ytterligare smörgåsar till de hungrande gästerna. När han frågade efter fadern så hade denne lämnat rummet utan att de andra lagt märke till just när han gått. Tre dagar senare stod denne i receptionen som om ingenting hade hänt. De nattliga gästerna hade försvunnit en i taget och de fanns inte sedan inskrivna eller ens utskrivna i liggaren. De år som följde började delar av staden att försvinna, bit för bit, och det utan att någon verkade reagera på detta. Nu, många decennier senare så var den forna staden blott en by. Nästan varje veckan försvann ett av husen, ibland försvann bara småsaker, ibland ännu individer. Nu bestod hotellet ännu av fem våningar, varav den femte gjorts om till vind, andra våningen var bara ett skal och den enda riktigt fungerande våningen var tredje och där bodde det bara en enda familj. Dess medlemmar hade en gång i tiden, för en två eller tre år sedan, bestått av åtta personer, nu var familjen decimerad till tre personer. Varje gång en person eller något annat försvann så var det som om den eller det aldrig hade funnits. Endast den gamle mannen verkade ha koll på att det en gång funnits en stad, ett pampigt hotell och en mängd gäster som kommit och gått, en stad och ett hotell som varit i god symbios. Mannen gjorde en paus. Jag satt och försökte smälta allt det där som han hade berättat. Kanske skulle vi inte stanna så länge som vi hade tänkt. Mannen fortsatte att berätta. En dag hade ett av husen faktiskt brunnit ned, det hade inte bara försvunnit, dess invånare hade alla omkommit i lågorna. Byn hade ingen brandkår längre och elden hade inte gått att släcka. Det gick ännu att se ruinerna av huset, men dess intilliggande badhus hade försvunnit och med den en vedbod, några hundkräk och en bäck som tidigare runnit bakom huset. Av dessa fanns inga spår alls. Jag såg på min bror att han ville gå därifrån, så jag tackade den gamle mannen och undrade helt nyktert om vi skulle ses igen. Han kunde inte lova det. På kvällen kom jag på att jag borde kunna köpa några kort att skicka hem. Varpå jag gick min väg till hotellet och återigen fick veta att det var fullbelagt. Jag ville bara köpa några kort att skicka hem. Några föreställde hotellet, några en fontän och andra föreställde en närbelägen sjö och dess omgivningar i solnedgång. Jag köpte några av varje sort. Portieren, vilken var en yngre upplaga av den gamle mannen, stämplade dem nogsamt åt mig och bad mig skriva på dem innan han lade dem i den övriga posten. Några korta hälsningar fick det bli, till några vänner och till unge herrn på tvåan i samma hus som vi. När jag så åt middag med familjen i det lilla huset med de söta små rummen, funderade jag på om jag skulle berätta om den gamle mannen. Men jag beslöt mig för att låta bli, vi skulle snart ge oss av igen och jag kunde förgylla resan tillbaka till jorden med denna anekdot. Den natten var det fullmåne. Jag sov oroligt och vid frukosten sedan fick jag höra att även de andra haft en orolig natt. Min bror ville inte gå ut igen, så han och mor stannade inne. Men far var litet nyfiken på hotellet och vi följdes därför åt dit. I receptionen fick vi veta att det inte fanns några lediga rum. De enda som bodde på hotellet var en äldre kvinna och hennes sondotter. De hade bott där i många år och de prioriterades fortfarande som gäster. Jag hade på tungan att säga att de väl ändå var tre i den familjen, men jag hejdade mig i tid. Far och jag gick runt en smula i omgivningarna och kom slutligen fram till en liten insjö. Den var säkert inte mer än ett par tre kilometer på ena ledden och kanske en och en halv på den andra. Det syntes inget liv kring eller i sjön. Där fanns varken bryggor eller små båtar. Ett litet hus var beläget vid sidan av sjön, men där syntes ingen enda varelse till. Solen sken dock och det kom en bris då och då någonstans ifrån men sjöns yta verkade inte krusas nämnvärt. Vi samtalade en smula om saker hemmavid, på Jorden. Så åt vi några medhavda smörgåsar och drack en flaska vin till. Det vinet påminde dock inte om något av alla de viner jag druckit förut. Ändå var det utan tvivel just vin, fast vad det var gjort på skulle för mig alltid förbli en gåta. Precis när vi reste oss från några stenar vi suttit på kom det en grå liten fågel och sjöng sin sång för oss. Det var ingen av de melodier jag hört förr, men den var ändå underhållande på sitt vis. Vi vandrade bort mot hotellet igen. Där köpte jag en flaska vin igen. Jag fick ingivelsen att jag och far skulle gå bakom hotellet och se om vi kunde få syn på den gamle herrn igen. Mycket riktigt satt den äldre mannen på bänken med ryggen mot hotellet och hela vyn att kargt och eländigt landskap framför sig. Dagen innan hade där funnits en liten trädgård, några fruktträd och en stor sten att sitta på. Nu var dessa tecken på trädgård borta. Blott de två bänkarna var kvar. De stod på ett stenparti med en sorts rödgrå plattor. Den äldre mannen hälsade med en nick och efter en stund började vi en sorts samtal. När vi suttit där en stund kom det en flicka gåendes mot oss, hon fick syn på vinet och frågade om hon kunde få litet. Det var då det hände. Det hördes egendomligt inte något ljud till förvarning och som ur intet plötsligt for en bit av hotelltaket ned och mosade fullständigt flickans huvud, vinflaskan for i marken och vi såg hastigt upp mot taket. När vi tittade ned igen var allt som vanligt. Vinflaskan var hel och stod bredvid mig på bänken. Av flickan syntes inte ett spår. Några mörka moln tornade upp sig på himlen och så började det plötsligt falla ett ymnigt regn. Det formligen vräkte ned och jag började springa tillsammans med min far. När vi kom in i huset så satt min bror och mor där och åt frukt vid matbordet.
Då började det blixtra, åska och det mullrade som om några gudar bestämt sig för att ha storstädning genom att först flytta omkring alla möbler. Vinflaskan var fortfarande oöppnad. Vi delade på vinet och tog för oss av frukterna. De smakade inte som några frukter jag smakat förut, så även om jag försökte beskriva de olika smakerna så skulle de ändå inte kunna kopplas till vare sig äpplen, påron, druvor, kokos eller ens apelsin eller ananas. Men vi åt med god aptit och satt och pratade med varandra som om vi inte setts på flera dagar. Mor och min bror hade varit ute och gått en stund, men tröttnat rätt snart och återvänt för att sitta och dricka te. Men något te hade inte bryggts så de hade nöjt sig med den stora mängd frukt som alltid syntes stå framdukad. Nästa dag gick jag ensam tillbaka till hotellet för att tala om att vi tänkte ge oss av. Vår resa tillbaka till Jorden skulle snart bli av och vi fick inte komma för sent. Först gick jag in i receptionen, beredd på den vanliga upplysningen om att det inte fanns några rum. Den yngre upplagan stod där med pennan i högsta hugg. Jag fick veta att hotellet skulle stänga, ja det skulle faktiskt säljas och han stod som bäst och väntade på köparen. Det skulle nog inte gå att få mycket för det stället, med bara en svit till förfogande till gäster som dessutom ständigt kunde räkna med att decimeras i antal. Jag köpte min vanliga flaska vin och gick sedan ut och runt knuten. Där stod den gamle mannen och såg på platsen där bänkarna stått. Nåja, om nu hotellet ändå skulle säljas, tänkte jag och såg på mannen. Bakom honom tonade sakta silhuetten av ett fem våningar högt och en gång högt skattat hotell bort som i en dröm. Några ögonblick senare kom det tillbaka och då såg det ut som det måste ha gjort en gång för länge sedan i sina glansdagar. Det kom sång och musik ur skinande blanka och på glänt stående glasdörrar ut mot trädgården som även den dykt upp ur tomma intet. Väl klädda par gick omkring med höga vinglas i händerna, de pratade och skrattade. Mannen framför mig löstes sakta upp och med honom allt det andra. På en kvart var allt försvunnet och framför mig syntes bara några hus på något avstånd. På resan tillbaka till Jorden gjorde jag en glad upptäckt. Vår familj hade fått en ny medlem, min farfar var med på resan, det gladde mig nästan över förväntan.



*Bilden föreställer ett krisfartyg. Någon större kris än att behöva vara med om krig vet inte fartyg. Så när ett fartyg tvingas vara med i ett krig, utan att ens bli tillfrågat först, så uppstår det en kris i fartygets hjärta, kabyssen.