Jag saknar min närmaste vän
Döden
Vi har vandrat tillsammans
så länge nu att jag vant mig
vid hans ständiga krumbukter


Vi busade aldrig
byggde inga trähus
eller kojor


men vi lekte kurragömma


Jag visste aldrig
när han skulle titta fram
eller hitta mig
bakom det där trädet
där jag försökte gömma
mina känslor


Vi balanserade högt i det blå
under ständiga applåder
från knivseggens starka sken
Vi slängde oss ut i tomma intet
utan löften
utan fisknät
krokade vi ihop
med hopp om en gemensam framtid


Jag saknar min närmaste vän
Döden
Vi har vandrat tillsammans
så länge nu att han vant sig
vid mina ständiga krumbukter


Döden
som så länge varit det enda beständiga
och säkra i mitt liv
är borta