Jag läste en gång talas om en ung kvinna som med lyssnande lurar sprang mellan syllarna på en väl använd järnväg. Hon hörde aldrig tåget och kanske var det en sorts självmord, mer eller mindre medvetet... jag tyckte då att det var ett illa sätt att ta sitt liv, lämnande över det exekutiva ansvaret på den som förde fram tåget. Senare har jag lärt mig att många människor, trots det eviga tjatet om jämlikhet, ofta en enkelriktad begäran mot samhället i stort, alltför sällan förmår att axla ansvaret för sina egna beslut utan föredrar att låta sista handen läggas av andra, då det kommer till själva utförandet av arbetet, handlingen. Själv är jag en underbar människa som skapar mina egna regler och lagar på ett sådant sätt att de ytligt sett gagnar mig själv, men i det stora hela istället egentligen berikar det större flertalet i härlig lönndom.