Jag erkänner att jag var rädd, inte skräckslagen.
Utan den där rädslan som gör ont i bröstet, det som maler och maler och maler.
Och orsaken..?
vad kan jag säga?
Svartsjuka, om du förstår det.
Du skriver på samma sätt, samma ord till henne som till mig.
Som om jag inte betyder mer än henne, trots att du säger att det är mig du älskar..
Och nu gråter jag.
För jag vet inte om jag har rätt eller fel,
om det du sagt är sanning eller lögn.
Men jag vet att jag kommer att älska dig.
Nu och föralltid!