Jag spinner ett sinnrikt nät

av osagda ord och tankar

och nalkas i mjuka fjät

den fångst som har kastat ankar

i trådarnas lockande sfär

och avstår från kamp för livet,

en smakfull hommage åt Voltaire

som hävdat att allt som är skrivet

skall läsas som ett postulat,

ett skönt axiom från en penna

vars spets, med ett fräscht derivat,

kan forntida teser förbränna.

Jag spinner till sist en kokong

med mitt eget hjärta i centrum

och insikten att kön är lång 

till Hades förtvinande väntrum.

Där vilar jag ut i en famn,

mot barm som jag inte kan skåda

men känslan är moderligt varm

och erbjuder tröst åt oss båda.

Vi födas, vi lever, vi dör

och tvingas till sist acceptera

att vad vi än säger och gör

så återstår blott att krepera.